En avhandling till Hunger Games-recension

13 Jan

Jag läste, som sagt, hela Hunger Games-trilogin under en dag i julas (närmare bestämt annandagen). Sedan dess har jag försökt få tid och ork att skriva den här recensionen som jag vet med mig kommer bli väldigt lång. Alltså, uppsatslång. Consider yourselves warned.
Dessutom; jag behöver inte ens utfärda spoilervarning, va? För jag kommer skriva om hela trilogin i ett enda inlägg, så det är rätt oundvikligt.

Suzanne Collins Hunger Games-trilogi utspelar sig i en en dystopisk nära framtid, där USA blivit den totalitära staten Panem som är indelad i en huvudstad och flera specialinriktade distrikt. Katniss Everdeen bor i det fattig Distrikt 12 och kämpar med att få sin familj att inte svälta. När det är dags att lotta fram deltagare till årets Hungerspel, en slags dokusåpa där ungdomar måste battle royala varandra till döds, så väljer Katniss att ta sin lillasysters plats. Hon skickas till spelen tillsammans med den jämnårige Peeta och är fast besluten att komma hem igen levande. Ingen av dem anar att Hungerspelen bara är början på en politisk revolution som kommer att beröra hela Panem.

Med tanke på att jag sträckläste alla tre böckerna i ett svep så antar jag att jag egentligen inte behöver skriva att det är väldigt spännande. På det där sättet som riktigt bra YA är. Det är även välskrivet, jag kan ibland ha problem med ungdomsböcker om jag tycker att språket känns alltför enkelt eller banalt. Däremot måste jag erkänna att det tog en halv bok innan jag slutade irritera mig på att böckerna är skrivna i presens. Jag antar att många författare tänker att en bok känns mer nervig och närvarande om den är skriven i presens, men som läsare så måste jag säga att jag oftast avskyr det.
Men inte här, som sagt. Bra skrivet är bra skrivet, oavsett tempus.

Jag gillar verkligen Katniss. Det är befriande med en ung kvinnlig karaktär som får vara både hård och farlig (och dessutom extremt bra på att skjuta pilbåge), men samtidigt ändå vara skör. Visst kan hon kännas irriterande naiv och dumdristig ibland, men eftersom hon är tonåring kommer hon undan med det. För det mesta. För i de senare böckerna känns det som att Katniss naivitet blir lite väl svår att svälja, jag tröttnar och vill mest ge henne en örfil. Eller kanske en kram.

Ett skäl till att jag tröttnar lite på Katniss är den där kärlekstriangeln. Jag antar att jag svär i YA-kyrkan nu, men jag är så otroligt trött på det där eviga ”Will she, won’t she?”-velandet som är ett så vanligt inslag i YA-böcker. Speciellt med kvinnliga protagonister, har jag fått känslan av (Team Edward vs team Jacob, någon?).
I första boken tycker jag att det är mycket väl genomfört. Katniss intalar sig själv att hon är med Peeta för sin egen överlevnads skull, för att göra de båda populära bland tv-tittarna. Men samtidigt som hon börjar känna mer och mer för honom så gnager det dåliga samvetet, för hur ska hennes bästa vän där hemma, Gale, tolka hennes handlingar? Kärlekstrangeltemat är i första boken en mycket viktig del av handlingen och jag tycker särskilt att slutet är väldigt bra.
Men så fortsätter det i två böcker till. Och ungefär här vill jag för det första påpeka för Katniss att hon faktiskt har ett krig att utkämpa, så om hon kunde sluta vara emo för två minuter bara så skulle det vara väldigt trevligt. För det andra vill jag också påminna henne att hon inte måste välja mellan Peeta och Gale. Det finns ett tredje val; ingendera. Vilket jag ärligt talat tror hade varit det bästa för henne. Men det alternativet vore nog helt otänkbart, för när det gäller YA med kvinnliga huvudkaraktärer så verkar kärlek vara ett obligatoriskt inslag.

Jag kan också tycka att Collins ibland undviker de svåra frågorna. Hungerspelen i sig är en väldigt obehaglig företeelse, en kollektiv bestraffning skapad för att hålla invånarna i distrikten på plats. Samtidigt en känga åt dagens underhållnings-tv och en isande politisk satir. Men genom att göra exempelvis Cato så onyanserat monstruös tycker jag att Collins lite tar udden av sin egen poäng; det hemska i att låta barn kämpa mot varandra till döden. Han blir bara en Fiende, ett Monster. En som kan dödas utan konsekvenser. Tänk istället om Collins låtit Katniss välja mellan Peeta och Rue? Att döda en av dem? Då hade det blivit riktigt intressant.
För övrigt tycker jag även att president Snow bidrar till den här lite fega approachen. Han är så uppenbart jätteond med sin blodluktande andedräkt att det blir lite fånigt. Att ha honom som representant för huvudstaden är fegt. Det skulle varit bra mer intressant – och mer obehagligt – med exempelvis ett parlament med till synes helt normala och opersonliga politiker, som bara ”gör vad som är bäst för Panem”. Särskilt med tanke på hur mycket av den tredje boken som handlar om politiska gråskalor och frågan om krig någonsin kan leda till fred.
Jag har läst några recensioner som klagar på att det handlar så mycket om politik i den andra och tredje boken. Själv tycker jag att de politiska inslagen, kanske särskilt i den andra boken, hör till bokens bästa. De är väl uppbyggda, känns genuina och genomarbetade. Plus att Collins här inte backar för en del mer komplicerade frågor.

Allt som allt tycker jag att Hunger Games-trilogin är riktigt bra, men inte utan invändningar som sagt. Jag är lite skeptisk till en del av SF-inslagens brist på kontinuitet och till författarens uppenbara fixering vid kläder (glittrande klänningar! brinnande klänningar!) för att inte tala om den förfärliga epilogen. Men med tanke på att jag redan har skrivit en uppsats om böckerna så får det vara till en annan gång. Eller förresten, en liten rant om epilogen måste jag få inflika (markera vita texten för att läsa):
Det här med att YA-karaktärer ska bilda heteronormativ kärnfamilj i epilogen – what’s up with that shit? Det är ju helt bisarrt. Är det något slags nykonservativa värderingar som tagit över helt, eller? Vilken tonåring vill läsa om hur deras favoritkaraktärer skaffar kids i framtiden? Okej att Katniss epilog är snäppet bättre än den fullkomligt vidrigt sockerdrypande Harry Potter-diton, men det är fortfarande totalt obegripligt för mig. Om någon har en förklaring, please let me know.

Anyway, vad tycker ni som har läst böckerna? Älskade ni utan förbehåll och tycker att jag är galen som kommer med kritik? Tycker ni att jag har rätt i mina invändningar?

Suzanne Collins – The Hunger Games, Cathching Fire, Mockinjay (Scholastic, 2008, 2009, 2010)

25 svar to “En avhandling till Hunger Games-recension”

  1. Feuerzeug 13 januari 2012 at 08:47 #

    Jag var också hjärtligt less på kärlekstjafset. Det kändes inte som något incitament för läsning för mig, men så är jag inte heller tonåring och jag misstänker (kanske fördomsfullt?) att de gillar den delen.

    Samma sak med klänningarna, pompan och ståten. Men där menar Mats Strandberg att det är medveten parodi på Hollywood och därmed motiverat och intressant, så jag kan acceptera att jag kanske inte läste de bitarna på ”rätt sätt”.

    Så här i efterhand, med lite distans till böckerna, så kan jag också tycka att vissa karaktärer kunnat få ta mer plats. Som Rue, som Prim, som en hel del andra personer runt omkring Katniss. Men det visar väl kanske bara att Collins gjort ett bra jobb och att hon skapat en historia man skulle kunna göra tio spinoffer på och som blir en egen värld, som skulle kunna nära ett rollspel, ett tv-spel och bli en fullfjädrad mytologi.

    Det jag störde mig allra mest på var ändå det perfekta slutet och den avskyvärda epilogen. Men jag varnade för den i min egen recension, så jag tycker inte synd om er som läst den efteråt ;) Att det finns en värre epilog (Harry Potter), ser jag som osannolikt, men jag tror dig och om jag läser resterande Potterböcker så ska jag nog faktiskt inte läsa den. Sockersött med bitter eftersmak, nej tack.

    Generellt jättebra böcker som gav optimal läshunger, men ack.. dessa detaljer.

  2. Feuerzeug 13 januari 2012 at 08:49 #

    En avhandling till kommentar. Oops. ;)

    • Pål Eggert 13 januari 2012 at 14:22 #

      Gillar dina avhandlingar :)

      • bokstävlarna 13 januari 2012 at 16:34 #

        Avhandlingskommentarer ftw! :)

        Jag misstänker att kärlekstriangeln är något som ingår i genren. Iaf om det är en kvinnlig protagonist. Lite tråkigt, för jag kan inte minnas att jag som tonåring var fixerad vid kärlekshistorier, snarare var jag redan då trött på det ständiga fokuset på dem.

        Jag håller med om att Rue och Prim gärna kunde ha fått mer plats. och att Prim kunde få vara lite mer riktig person istället för idealiserad ängel (fast det är ju Katniss som berättar och hon kan ju verkligen inte se på sin lillasyster utan stjärnor i ögonen). Jag hade gärna också sett att Haymitch fått mer utrymme, älskar hans karaktär!

        Alltså, läs inte Harry Potter-epilogen! Den är helt vidrig och jag tänker låtsas som att den inte existerar. Den epilogen är skälet till att jag inte har sett sista HP-filmen, för jag PALLAR inte epilogen. yuck.

  3. Helena 13 januari 2012 at 08:54 #

    Jag håller med dig på alla punkter. Jag tyckte hemskt mycket om böckerna men inte utan förbehåll. De två saker som störde mig mest var de här superonda karaktärerna, som presidenten, de motsäger Collins grundtema om att ont och gott är svåra att särskilja och identifiera. Och så är ju sådana karaktärer platta och tråkiga också… Saknar också en möjlighet för Katniss att välja sig själv istället för det ständiga velandet mellan killarna, det hade varit uppfriskande och mer passande för henne och berättelsen.

    • bokstävlarna 15 januari 2012 at 14:31 #

      Jag gillar ju verkligen alla gråskalorna i boken, så det är synd att Collins drar till med några karaktärer som ska vara så onyanserade. Det kanske hör till genren, men jag tror att böckerna hade blivit lika stora succéer även utan superskurkar.

  4. Ela 13 januari 2012 at 09:42 #

    Det här: ”Och ungefär här vill jag för det första påpeka för Katniss att hon faktiskt har ett krig att utkämpa, så om hon kunde sluta vara emo för två minuter bara så skulle det vara väldigt trevligt.” fick mig att bryta ihop av skratt på jobbet. :-)

    Håller med om det mesta du skriver. Speciellt det om kärleksvalet, varför i hela friden m å s t e hon välja någon av dem? Och varför är, speciellt amerikanska, ungdomsböcker i allmänhet så himla kyska och konservativa nuförtiden (eller läser jag bara fel böcker)? Det är som att allt hemskt som händer är okej bara huvudpersonerna bildar heteronormativ kärnfamilj på slutet.

    • bokstävlarna 15 januari 2012 at 14:39 #

      Hehe, kul att höra. :)

      Jag har också tänkt på det där med kyskheten i amerikanska ungdomsböcker. Jag menar Katniss är ju 16-17 i böckerna, inte 12, och ändå verkar hon tycka att det här med hångel är ganska weird i allmänhet. Jag tänker liksom att de flesta kids i den åldern BARA tänker på att ligga, men det kanske är min tolkning. ;)

  5. Peter 13 januari 2012 at 10:25 #

    Mycket läsvärt! Instämmer till fullo, men det här med kläderna, sminket och den allmänna utseendefixeringen (hon har aldrig tänkt på sin egen eventuella skönhet förut, men kan inte låta bli att vältra sig i den när hon uppmärksammas på hur vacker andra tycker hon är) är förstås ett väldigt medvetet drag av Collins, och jag håller med Strandberg om att det är en intressant kommentar till Hollywood/dokusåpa-prylen.

    • bokstävlarna 15 januari 2012 at 14:47 #

      Jag tror också att Strandberg har rätt i att det är en Hollywood-kritik. Men det betyder inte att jag gillar att läsa om glittrande klänningar. :)

  6. Pål Eggert 13 januari 2012 at 14:24 #

    Sedär, en riktigt intressant klumprecension – apropå din tidigare fundering i ”Being boring”.

    • bokstävlarna 15 januari 2012 at 16:38 #

      Det kändes som att det var ett bra alternativ. Även om inlägget därmed blir av avhandlingslängd …

  7. lindasteen 13 januari 2012 at 18:37 #

    Jag tokläste trilogin i somras och jag fastnade också för Haymitch. Katniss är rätt mycket Lisbeth Salander, fast mer Hollywoodiserad redan i bokform. Jag bävar för filmatiseringen – det beror på vilket de fokuserar på. Katniss och hennes killar, effekter, äventyrsaction eller vad? Tror inte det blir ett dystopiskt samhällsporträtt, om jag känner mina filmregissörer rätt.

    • bokstävlarna 15 januari 2012 at 16:53 #

      Jag kommer garanterat att se filmerna, men försöker att hålla förväntingarna på en vettig nivå. Jag är glad att det är Jennifer Lawrence som ska spela Katniss, hon är sjukt duktig och jag tror att hon kommer göra ett väldigt bra jobb. Men jag tror också (tyvärr!) att fokus kommer hamna på kärlekstriangeln och actionsekvenserna och att filmerna kommer bli mindre politiska än böckerna.

  8. Miriam 13 januari 2012 at 18:47 #

    Jag håller med dig! Slutet var riktigt töntig och var arg i veckor efter att jag läst det.
    Annars en mycket mycket spännande och bra YA-serie =)

    • bokstävlarna 15 januari 2012 at 16:56 #

      Ja, spännande och bra är böckerna verkligen! Men slutet … töntigt är ett bra ord för att beskriva det. Så synd!

  9. Eli 13 januari 2012 at 20:41 #

    Jag gillar avhandlingsrecensioner, speciellt om böcker jag redan fallit för ;) Jag är tyvärr en sådan läsare som blir lite blind för fel om jag verkligen älskar en bok, egentligen håller jag verkligen med dig om de brister du skriver om – presidenten engagerade mig inte särskilt heller och visst *är* epilogen lite väl sockersöt. Men ändå sväljer jag (nästan) allt med hull och hår ändå, man kanske borde sätta på sig lite mer kritiska glasögon även när man läser böcker som man älskar.

    • Emma 16 januari 2012 at 14:22 #

      Jag gör som du men kan precis som du hålla med i kritiken (utom vad gäller klänningarna-Hollywood).

      • bokstävlarna 16 januari 2012 at 14:49 #

        Jag kan ibland önska att jag kunde ta av mig de kritiska glasögonen lite oftare, men de verkar vara fastväxta. ;)
        Dessutom tror jag att jag har svårare än folk i allmänhet att klara av sockersöta slut, så jag känner lite att det är min plikt att varna folk för dem!

  10. siv 14 januari 2012 at 21:25 #

    Jag började på Hungerspelen för nåt (eller är det t o m några?) men hann aldrig fastna (!) – jag tror att jag hade onödigt uppskruvade förväntningarm kanske kanske eventueeeeellt – men ska försöka igen vilket är som helst. Jag var bara tvungen att kommentera det där med presens. Jag hatar’t! Det gör inget om storyn dras i imperfekt. Vi förstår ändå att det är hittepå ;)

    • bokstävlarna 16 januari 2012 at 14:51 #

      Oj, du är nog den första jag har hört talas om som INTE har fastnat direkt! Fast jag förstår det där med de uppskruvade förväntningarna, de kan förstöra många läsupplevelser. Det är ju all hype kring de här böckerna som är skälet till att jag läst dem såhär långt efter att de flesta andra har gjort det.

  11. Maria 15 januari 2012 at 11:19 #

    Håller med. Det finns en hel del man kan kritisera i Hungerspelen-trilogin. Den är bara så jäkla spännande att jag inte brydde mig så himla mycket om dem just när jag läste utan det var mer efteråt.

    • bokstävlarna 16 januari 2012 at 14:58 #

      Jag sträckläste ju alla böckerna i ett svep så kan inte hålla med om annat än att det är sjukt spännande! :)

Trackbacks/Pingbacks

  1. Läsrapport december « Bokstävlarna – en bokblogg - 13 januari 2012

    [...] von Corswant – Barnflickan Alan Moore & Eddie Campbell – From Hell Utopi nr 4 Suzanne Collins – The Hunger Games Suzanne Collins – Catching Fire Suzanne Collins &#821… Henry James – The Turn of the [...]

  2. Katniss och Ree « Bokstävlarna – en bokblogg - 16 januari 2012

    [...] min avhandling till blogginlägg om Hunger Games-böckerna härom dagen så missade jag helt att skriva om en sak. Den kommande [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 82 andra följare