Älskade, hatade abjekt

10 Nov

Så har då även jag läst Christine Falkenlands ”Sfinx”, även om det tog mig några månader att sluta vara motvalls.
Jag visste att jag inte skulle kunna motstå hennes senaste roman särskilt länge, det är ju ändå Falkenland; författaren vars böcker jag en gång påbörjade en D-uppsats i litteraturvetenskap om. Det skulle handla om abjektionen som ett bärande tema i Falkenlands texter, som en röd tråd som binder ihop hennes tidigaste dikter med hennes romaner. Abjektet, det älskade och hatade, är även närvarande i ”Sfinx” i allra högsta grad.

”Sfinx” består av en mängd brev riktade från den namnlösa protagonisten, den första hustrun till Claire, den andra hustrun. Den som numera är gift med Felix och som lever det lyckliga liv som hon, de första hustrun, aldrig fick. Det är en roman som inte bara handlar om svartsjuka, besatthet och avund, utan om en långsamt tilltagande vansinne. Om någon vars liv befinner sig på ett ständigt sluttande plan, när det bara krävs ett enda felsteg för att glida ner i mörkret. Igen.

Christine Falkenland har alltid varit en stor stilist, men i ”Sfinx” är hon bättre än någonsin. Brevformatet passar hennes språkdräkt så väl, passar hennes sätt att beskriva små skärvor av en subjektiv verklighet. Och lämna allt som kan anas mellan raderna, de hotande skuggorna, till läsaren själv att tolka.
Den namnlösa huvudkaraktären är nära besläktad med många andra av Falkenlands protagonister i sitt självhat och sitt ständiga ältande. Men hon är lite mer hotande, lite mer skrämmande, än de brukar vara. Trots att hon ser sig själv som ett offer så är hon lika mycket av en förövare, åtminstone potentiellt sett. Hon är i sig det abjekta, som både lockar och äcklar, och som avvisas av sin egen dotter. Den mörka modersgestalten som den lysande Claires hemliga skugga.

Det är en mörk roman, det här. Tung, tät och mörk. Inget för den som söker feel good (fast den som gör det läser nog inte min blogg), men en katarsisk läsning för den som uppskattar litterärt mörker. För den som gillar Christine Falkenlands böcker är den ett absolut måste, för den tillhör verkligen det allra bästa hon har skrivit.

Christine Falkenland – Sfinx (Wahlström & Widstrand, 2011)

About these ads

12 svar to “Älskade, hatade abjekt”

  1. Helena 10 november 2011 at 20:50 #

    Jag visste väl att du inte skulle kunna hålla dig borta särskilt länge! :) Visst är det en osedvanligt makalös (och skoningslös) Christine Falkenland man möter här: kolsvart, sylvass, obönhörligt mörk. Ibland ville jag nästan lägga ifrån mig boken eftersom jag blev så äcklad, men det gick naturligtvis inte.

    Det låter som en intressant d-uppsats, hoppas den blir av någon gång!

    • bokstävlarna 10 november 2011 at 22:41 #

      Jag tyckte jag höll mig ganska länge ändå, med tanke på att det är fantastiska Falkenland vi talar om. :)
      Jag tror att jag blev mer fascinerad än äcklad faktiskt. Det är något med Falkenlands stränga, kala språk som gör att jag liksom dras in och bara sträckläser oavsett hur obehagliga teman hon än skriver om.

      Den där D-uppsatsen känns väääldigt långt borta numera, men man vet aldrig. Någon gång kanske den blir avslutad.

  2. Böckerx3/Metta 11 november 2011 at 09:16 #

    Åh ja den är så bra. En kollega läste den nyss och hon vågar inte lämna ifrån sig sin tandborste längre ;)

    • Helena 11 november 2011 at 09:38 #

      Haha!

      • bokstävlarna 11 november 2011 at 13:05 #

        Haha! Det kan jag *verkligen* förstå! Jag antar att hon låser sommarstugan ordentligt också…?

  3. Pixie 12 november 2011 at 14:28 #

    Jag har länge insett att jag måste läsa Falkenland – överhuvudtaget, för jag har inte läst en enda av hennes böcker – och det här minskar inte på min övertygelse. Jag har dock inte bråttom. Jag gillar någonstans att jag har det kvar.

    • bokstävlarna 20 november 2011 at 22:10 #

      Ja, det måste du verkligen! :) Men det är som sagt ingen brådska, och får du tid över så är hennes böcker alltid väldigt kort och läses ut på ett litet nafs.

  4. Ss 12 november 2011 at 21:39 #

    Är det en bra bok att starta med om man är nyfiken på Falkenland?

    • bokstävlarna 20 november 2011 at 22:16 #

      Det tror jag verkligen. Annars brukar jag rekommendera ”Min skugga” som första Falkenland, den innehåller i princip allt hon är som bäst på.

  5. Anna (med näsan i en bok) 13 november 2011 at 22:28 #

    Har inte läst något av henne tidigare, men Sfinx står och väntar i bokhyllan…

    • bokstävlarna 20 november 2011 at 22:16 #

      Då har du väldigt intressant läsning att se fram emot!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Läsrapport november « Bokstävlarna – en bokblogg - 01 december 2011

    [...] Sheridan Le Fanu – Carmilla Christine Falkenland – Sfinx Elly Griffiths – Flickan under jorden Stephen King – Carrie Erika Oscarius – K55: [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 72 andra följare