Julkalender i novellformat

När det handlar om jul är jag vanligtvis ganska Grinchen, men det finns vissa julmoment som till och med en kallhjärtad julskeptiker som jag kan uppskatta. som lussekatter. Och nördiga julkalendrar. som den som Mix förlag drar igång på sin Facebook-sida imorgon; alla som går in och gillar sidan får upp en liten lucka varje dag med bidrag från bl.a Anders Fager, Amanda Hellberg och en självbiografisk historia signerad självaste Neil Gaiman!
Klart värt att hålla ögonen på, även om man så jag inte har så mycket övers för tomtar och julmusik.

Gotisk höst: I am Dracula

(VARNING FÖR MILDA SPOILERS!)

Det första som slår mig när jag läser om Bram Stokers vampyrklassiker ”Dracula” är hur modern boken känns. Romanen är helt uppbyggd av dagboksanteckningar, brev och tidningsartiklar. Denna fragmentariska uppbyggnad ger inte bara en modernistisk känsla, utan gör också att de subjektiva världar som är så viktiga inom den gotiska berättartraditionen verkligen kommer till sin rätt. Jonathan Harkers alltmer desperata anteckningar medan han är instängd i Draculas slott är ett bra exempel. De känns så angelägna just för att Harker inte kan vara säker på om han har blivit galen eller ej, och vi läsare är helt beroende av hans syn på händelserna.

Det börjar alltså i Transsylvanien, i greve Draculas slott, dit den unge Jonathan Harker åker för att ordna med grevens inköp av fastigheter i England. En aura av mystik omger den åldrade greven, och Harker blir alltmer skräckslagen när han inser dels att övernaturliga saker sker på slottet om nätterna och dels att han hålls inlåst där mot sin vilja.
I England går Mina Murray och väntar på brev från fästmannen Harker. Efter en märklig storm börjar Minas vän Lucy uppföra sig märkligt, hon går i sömnen om nätterna och ser blek och tärd ut. När Lucy blir allt sjukare så samlas alla hennes friare för att försöka rädda hennes liv, tillsammans med den excentriske doktor van Helsing som är den som listar ut vad Lucy har drabbats av; en vampyr som suger hennes blod om nätterna.

Lucy och Mina är på många sätt varandras motsatser. Den vackra Lucy uttrycker en del tvivelaktiga åsikter, som att hon önskar att hon kunde ha flera fästmän samtidigt, och dukar följaktligen under snabbt för vampyrens lockelse. Mina däremot är ju begåvad med en manshjärna och blir dessutom gift ganska tidigt i boken. Hon är den perfekta viktorianska kvinnan; intelligent utan att vara någon New Woman, trogen hustru, logisk, trofast och slutligen även den livgivande modern i motvikt till den utsugande vampyren.

”Dracula” är en roman som handlar lika mycket om vetenskapens seger över vidskepligheten som mannens seger över monstret. De män som ger på jakt efter vampyren Dracula är alla representanter för det viktorianska samhällets finaste; en läkare, en adelsman, en advokat samt en professor van Helsing vars kunskaper verkar täcka de flesta områden. Dessa män tar till mycket moderna metoder för att försöka rädda Lucy, bl.a. ger de på Van Helsings inrådan henne blodtransfusioner.

Blodet och bloddrickandet har i ”Dracula” en närmast sexuell innebörd. Efter att Lucys fästman gett henne blod uttrycker han att det känns som att de redan är gifta (och de andra männen är finkänsliga nog att inte nämna att även de har gett henne blod). En sekvens där Dracula tvingar en kvinna att dricka blod från hans bröt liknas både vid ett sexuellt tvångsakt och vid en perverterad variant av en moder som matar sitt barn.
Vampyren är inte bara ett hot mot livet självt, utan även ett hot mot den senviktorianska moral som genomsyrar boken. De sexuella begär som vampyrerna uttrycker – utanför äktenskapets ramar och i vissa fall även till personer av samma kön – är ett hot mot ordningen. Genom att männen dödar vampyren återställer de samtidigt den manliga ordningen igen och undviker den smittsamma degenererade sexuella syn som vampyren sprider.

”Dracula” är en vampyrroman av sin tid, och en intressant spegling av det senviktorianska brittiska samhället. Men det är också en roman som ständigt kan tolkas om och analyseras i förhållande till vårt modern samhälle. Vilket är skälet till att den blivit en så stor klassiker, den vampyrroman som alla andra vampyrböcker tvingas förhålla sig till – på gott och ont.

Bram Stoker – Dracula (Penguin classics, 2003. Originalutgåva 1897)

Dåliga översättningar, del 537

Jag vet att den här bloggen redan är överfull av klagomål på dåliga översättningar. Men ibland träffar jag på så märkliga översättningsmissar att jag inte kan låta bli att dela med mig.

Som i ”Världkrig Z” av Max Brooks som jag läser för tillfället. En fantastisk bok i en mindre fantastisk översättning. Den är väldigt ojämn, vissa delar känns riktigt bra medan andra är helt obegripliga. Jag misstänker att översättaren har haft problem när det gäller dialektala uttryck, slang och idiomatiska uttryck och bestämt sig för att ”försvenska” uttrycken rakt av. För hur skulle man annars kunna förklara att en före detta amerikansk stabschef i Vita Huset uttrycker sig på följande sätt: ”Måste de någonsin förklara för Svenne banan varför de lämnar honom i sticket för Nisse i Hökarängen?”
Immersionsdödande, minst sagt.

Jag tror att min storfavorit när det gäller usla översättningar ändå är översättningen av ”Tough shit” till ”Hårda bud i Mellerud” som jag läste i en Douglas Coupland-bok en gång. Nästan briljant i sin totala idioti.
Annars är den svenska översättningen av Donna Tartts ”Den hemliga historien” en guldgruva av bisarra översättningstabbar. Jag skrev ett (spoilerfyllt!) inlägg om saken när jag sist läste om boken, och ”bantarcola” är definitivt runner up när det gäller förstaplatsen över idiotiska översättningsmissar.

Vilka översättningsmissar älskar ni att hata?

Oskrivet

En av de få böcker jag faktiskt köpte på bokmässan i år hamnade i min hand av en ren slump. I SF-bokhandelns monter hittade jag första albumet av serien ”The Unwritten” av Mike Carey och Peter Gross. Den snygga framsidan och den oemotståndliga baksidestexten gjorde att jag slog till på en för mig helt okänd serie, något jag verkligen inte ångrat.

Den första volymen i serien ”The Unwritten” har undertiteln ”Tommy Talylor and the Bogus Identity. Tycker ni att det låter lite som en barnbokstitel? I så fall är ni helt rätt ute.
Tommy Taylor är nämligen son till en av världens mest kända barnboksförfattare, Wilson Taylor, och dessutom delar han namn med protagonisten i dennes framgångsrika bokserie om en ung trollkarl och hans kamp mot mörkrets makter. Wilson Taylor är försvunnen sedan många år och Tommy lever på sin status som pseudokändis. Under en signeringsrunda på en bokmässa blir Tommy anklagad för att inte alls vara Wilsons biologiska son och hela hans liv faller i bitar medan allt mer mystiska saker sker. Någon – eller något – verkar vara ute efter honom. Och de berättelser som Tommy hela livet trott varit sin fars fantasifoster visar sig vara verklighet.

Parallellerna mellan Tommy Taylor-böckerna och Harry Potter är många. Inte nog med att de båda är trollkarlar, den smale, mörkhåriga och glasögonprydde unge Tommy är dessutom mycket lik Harry till utseendet. Någon flygande katt har Harry tyvärr inte dock, så där får Tommy en garanterad pluspoäng. Och stora pluspoäng ges dessutom till herrarna Carey och Gross som har skrivit en mycket underhållande serie fullproppad med metalitterära inslag.
En av mina favoritdelar i boken handlar om några skräckförfattare som samlats i Wilson Taylors gamla hus för en skrivarhelg. Här möter vi bl.a författaren till böckerna om vampyrdetektiven Medley Silver, en författare som skriver Lovecraft-böcker baserade på författarens kvarlämnade anteckningar, en gothförfattare som skriver ”a big magic realistic psycho-gothic epic” och en författare som helt enkelt skriven blodigast möjliga tortyrporr. Det är en extremt rolig och kärleksfull drift med skräckgenren, inte minst när skräckförfattarna själva råkar ut för en mördare som tagen ur deras egna böcker.

”The Unwritten” påminner mig om Lev Grossmans ”The Magicians”, som nog alla vet vid det här laget att jag fullkomligt älskar. Inte bara på grund av de metalitterära inslagen, utan också för den där blandningen av cynism och magi som jag är så förtjust i. Jag påminns även om Bill Willinghams ”Fables” – det är ingen slump att Willingham har skrivit förordet till detta första album. Han placerar in ”The Unwritten” tillsammans med sina egna serier och bl.a Sandman, The League och Mouse Guard i ”The Land of LAF”, där L står för Litteraturbaserad fiktion, A för Animals och F för Fairytales. Det är ett minst sagt storslaget sammanhang som Willingham placerar in ”The Unwritten” i, men jag håller med honom om att serien platsar (åtminstone detta första album). Nu återstår bara att se om resten av albumen i serien håller samma höga underhållningsvärde.

Mike Carey & Peter Gross – The Unwritten: Tommy Taylor and the Bogus Identity (Vertigo comics, 2010)

Elitistmörkerklubben: Salem’s Lot

Igår träffades en mycket decimerad Elitistmörkerklubb hemma hos Helena för att diskutera ”Salem’s Lot”, dricka glögg och äta pepparkakor. Jag vet inte hur många Stephen King-böcker vi hann prata om (säkert halva hans samlade produktion – en imponerande summa!) under kvällens lopp. Inte minst pratade vi en hel del om hans ofta ganska sunkiga kvinnoporträtt (och de motsatta: som Dolores Claiborne och Lisey), hur alla hans böcker hänger ihop, usla King-översättningar och om man inte borde ta och ge sig på Det mörka tornet-bokserien snart.

Vad gäller ”Salem’s Lot” – eller ”Staden som försvann” som den heter på svenska – så tänker jag inte skriva ännu en recension av boken. Istället hänvisar jag till det jag skrev om boken under vinjetten Vampyrsommar förra året.

Nästa Elitistmörkerbok är ännu inte bestämd, men jag hoppas att vi kommer att kunna undvika den vampyrförbannelse som gjort att det varit extremt svårt att få till den senaste träffen.

Wings

”Her earliest memory was of wings. Luminous red and blue, yellow and green and orange; a black so real it appeared liquid, edible. They moved above her and the sunlight made them glow as though they were themselves made of light, fragments of another, brighter world falling to earth about her crib. Her tiny hands stretched upwards to grasp them but could not: they were to elusive, too radiant, too much of the air.
Could they ever have been real?”
(inledningen till ”Cleopatra Brimstone”, ur ”Saffron & Brimstone”)

Det är när jag läser inledningar som denna som jag börjar fundera över vilka kroppsdelar jag skulle kunna tänka mig att offra till mörka makter för att kunna skriva lika bra som Elizabeth Hand.

Gotisk höst: On candy stripe legs

On candystripe legs the spiderman comes
Softly through the shadow of the evening sun
Stealing past the windows of the blissfully dead
Looking for the victim shivering in bed
Searching out fear in the gathering gloom and
Suddenly!
A movement in the corner of the room!
And there is nothing I can do
When I realise with fright
That the spiderman is having me for dinner tonight!

Quietly he laughs and shaking his head
Creeps closer now
Closer to the foot of the bed
And softer than shadow and quicker than flies
His arms are all around me and his tongue in my eyes
”Be still be calm be quiet now my precious boy
Don’t struggle like that or I will only love you more
For it’s much too late to get away or turn on the light
The spiderman is having you for dinner tonight”

And I feel like I’m being eaten
By a thousand million shivering furry holes
And I know that in the morning I will wake up
In the shivering cold

And the spiderman is always hungry

Robert Smith lär en gång ha sagt ”It’s only people that aren’t goths that think the Cure are a goth band”, men jag tänker inte låta det hindra mig från att skriva ett inlägg om The Cure i Gotisk Höst. För ”Lullaby” från skivan ”Disintegration” från 1989 är en perfekt gotisk godnattvisa, vars text tydligt knyter an till den gotiska berättartraditionen.

Robert Smiths ”The spiderman” har inget gemensamt med Marvel-superhjälten med samma namn. Istället är karaktären tydligen baserad på något som en släkting brukade berätta för honom när han var barn, ett slags spindelmonster som verkar vara förtjust i att äta upp människor i deras sängar.
Det finns en hel del tvetydighet i låttexten, något som är vanligt i gotiska texter. Finns The spiderman ens på riktigt eller är han bara en del av jagets febriga fantasi? Smith sjunger om att ätas levande av ”a thousand million shivering furry holes” (här skulle jag kunna göra en mycket freudiansk tolkning, men jag tror att jag låter bli), men samtidigt vet han att han kommer vakna nästa morgon. Är det en dröm eller ej?

Videon ger ytterligare utrymme för gotiska tolkningar. Kostymerna och rekvisitan – inte minst den tilltagande spindelväven som verkar täcka allt mot slutet av låten – inte minst. Men att The Spiderman i videon också spelas av Smith öppnar fören intressant tolkning; att monstret i själva verket är en del av honom själv. Ett motiv som är oerhört vanligt inom gotisk litteratur, där Robert Louis Stevensons ”Doktor Jekyll och Mr Hyde” är ett bra exempel.

Oavsett om The Cure är ett gothband eller ej, så går det inte att komma ifrån att ”Lullaby” är en gotisk liten novell i miniformat. Perfekt för den som behöver en smula gotisk inspiration i sitt liv.

Fobiska duellen: Flickan under jorden

Den andra boken jag läste som en del i den fobiska duellen var Elly Griffiths ”Flickan under jorden”. En författare som jag har läst många hyllningar av på olika bokbloggare men som jag själv har undvikit fram tills nu på grund av den där deckarfobin som ligger till grund för hela utmaningen.

Det började ganska skakigt mellan mig och Ruth Galloway, Griffiths medelålders kattälskande arkeolog. Jag skrev ett inlägg när jag bara läst några få kapitel om hur jag störde mig på hennes ständiga viktnojande. Detta nojande gjorde att jag hade lite svårt att ta Galloway till mitt hjärta, även om hon annars kändes som en sympatisk kvinna.
Ett annat problem jag hade med boken var språket. Jag vet inte om det är översättningen som inte riktigt fungerar för mig, men jag hade särskilt svårt för de passager där Galloways tankar kommer fram. Tonen är ganska skämtsam, speciellt i början av boken, men jag har väldigt svårt för Galloways sätt att förminska sig själv. Som i exemplet jag nämnde i blogginlägget om viktnojandet, där hon tänker sig att bilen kommer gå sönder på grund av hennes vikt. Den typen av inlägg luktar lite chick litt (eller snarare mina fördomar om chick litt, då det enda jag har läst i genren är någon mycket tidig Marian Keyes och ”Bridget Jones dagbok” innan jag konstaterade att den typen av böcker absolut inte är något för mig).

Handlingen då? När kvarlevorna efter en människokropp hittas ute bland saltängarna i Norfolk tillkallas Ruth Galloway för att ta reda på hur länge kroppen legat där och om den eventuellt kan ha något samband med ett försvinnande tio år tidigare. Galloway bor i området och deltog i utgrävningen av platsen för många år sen. När så ännu ett försvinnande inträffar, en liten flicka från trakten, så dras Galloway in allt mer i utredningen samtidigt som hon själv börjar utsättas för hot.

Jag gillar verkligen de arkeologiska inslagen i ”Flickan under jorden”. Griffiths är påläst inom ämnet och lyckas förmedla sin kunskap utan att bli långrandig eller alltför teknisk. Teorierna om bronsåldersfolkets begravningstraditioner och tro är fascinerande, och jag kommer på mig själv med att önska att romanen skulle handla mer om detta och mindre om mordutredningar. För tyvärr tar polisutredningen över boken helt efter ett tag. Och själva deckarintrigen är jag inte genomförtjust i. Den känns förutsägbar (mördaren kunde inte ha varit mer uppenbar om han så hade haft en skylt runt halsen: ”mördare formulär 1A”) och jag stör mig på att den annars så smarta Galloway börjar handla helt irrationellt mot slutet av boken.
Slutet avskyr jag. Vad som händer med Galloway i slutet av boken gör mig mer förbannad än allt hennes viktnojande sammanlagt faktiskt (markera vittexten om ni vill veta slutet, men varning för spoilers galore!).
När Galloway räddar den kidnappade Lucy så övermannas hon av moderskänslor och verkar få något slags religiös modersupplevelse. Boken slutar med att hon är med barn. Hennes kroppsnoja är avblåst, för nu är hon ju inte bara tjock utan GRAVID. Heliga moderskänslor som något slags snabblösning för att få en mening med livet; jag betackar mig.

Nä, Elly Griffiths och jag kom inte helt överens. Inte nog med att hennes protagonist lyckades göra mig förbannad och hennes deckarintrig inte kändes så spännande, hon lyckas också trampa på min akilleshäl när det gäller hemskheter; kattplågeri. Jag tvivlar på att jag kommer att läsa något mer om Ruth Galloway, vill jag läsa en deckare med en svartklädd, viktnojande kvinna med problematiska familjerelationer i huvudrollen så vänder jag mig hellre till Denise Minas Paddy Meehan.

Elly Griffiths – Flickan under jorden (Månpocket, 2011)

Älskade, hatade abjekt

Så har då även jag läst Christine Falkenlands ”Sfinx”, även om det tog mig några månader att sluta vara motvalls.
Jag visste att jag inte skulle kunna motstå hennes senaste roman särskilt länge, det är ju ändå Falkenland; författaren vars böcker jag en gång påbörjade en D-uppsats i litteraturvetenskap om. Det skulle handla om abjektionen som ett bärande tema i Falkenlands texter, som en röd tråd som binder ihop hennes tidigaste dikter med hennes romaner. Abjektet, det älskade och hatade, är även närvarande i ”Sfinx” i allra högsta grad.

”Sfinx” består av en mängd brev riktade från den namnlösa protagonisten, den första hustrun till Claire, den andra hustrun. Den som numera är gift med Felix och som lever det lyckliga liv som hon, de första hustrun, aldrig fick. Det är en roman som inte bara handlar om svartsjuka, besatthet och avund, utan om en långsamt tilltagande vansinne. Om någon vars liv befinner sig på ett ständigt sluttande plan, när det bara krävs ett enda felsteg för att glida ner i mörkret. Igen.

Christine Falkenland har alltid varit en stor stilist, men i ”Sfinx” är hon bättre än någonsin. Brevformatet passar hennes språkdräkt så väl, passar hennes sätt att beskriva små skärvor av en subjektiv verklighet. Och lämna allt som kan anas mellan raderna, de hotande skuggorna, till läsaren själv att tolka.
Den namnlösa huvudkaraktären är nära besläktad med många andra av Falkenlands protagonister i sitt självhat och sitt ständiga ältande. Men hon är lite mer hotande, lite mer skrämmande, än de brukar vara. Trots att hon ser sig själv som ett offer så är hon lika mycket av en förövare, åtminstone potentiellt sett. Hon är i sig det abjekta, som både lockar och äcklar, och som avvisas av sin egen dotter. Den mörka modersgestalten som den lysande Claires hemliga skugga.

Det är en mörk roman, det här. Tung, tät och mörk. Inget för den som söker feel good (fast den som gör det läser nog inte min blogg), men en katarsisk läsning för den som uppskattar litterärt mörker. För den som gillar Christine Falkenlands böcker är den ett absolut måste, för den tillhör verkligen det allra bästa hon har skrivit.

Christine Falkenland – Sfinx (Wahlström & Widstrand, 2011)

Hennes kurviga kropp

Jag har börjat läsa Emily Griffiths ”Flickan under jorden”, den andra boken i deckarutmaningen. Efter några få kapitel trivs jag riktigt bra tillsammans med arkeologen Ruth Galloway, om det inte vore för en enda sak: hon är fullkomligt besatt av sin egen vikt. På de knappt 30 sidor jag har läst har hon redan hunnit
1. konstatera att hon är för tjock för jeans
2. påpeka att hon endast bär svarta kläder för att hon är för tjock för färger
3. känt sig ful (och tjock, såklart) när hon bytt om till praktiska kläder
4. inbillat sig att hon skulle trigga något larm i bilen för att hon väger 80 kg.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar Ruth. Och jag är väldigt mycket för att kvinnor i alla storlekar ska få utrymme överallt. Vilket faktiskt är skälet till att jag blir så provocerad av det här ständiga rantandet om vikten bland kvinnliga karaktärer. Det känns som ett så billigt sätt att få in en tydlig svaghet eller igenkänningsfaktor: ”Jag gör mitt geni överviktigt, så kommer hon kännas som en riktig kvinna!” Det vore befriande att en enda gång få läsa om en kvinnlig deckarkaraktär som inte bryr sig det minsta om vad hon äter eller har på sig eller om hennes läppstift är smetigt i de här sammanhanget. En kvinna som inte bantar och köper kläder i syfte att dölja magen (Ja, jag tittar på dig, Paddy Meehan!).
Glädjen över att få läsa om en cool, självständig, smart kvinnlig karaktär förtas när hennes vikt hela tiden tas upp och när det ständigt påpekas hur ovårdad hon är (Ja, Barbara Havers, det är dig jag syftar på!) Jag förstår mycket väl att det också är för att visa att karaktären är ”a brain, not a body” – men i så fall vore det ju bra mycket mer intressant om det skrevs karaktärer med alla typer av kroppar och kroppsuppfattningar. Kanske till och med – gasp! – en överviktig kvinna som inte hatar sin kropp. Utan som kan få ha kurvor och självförtroende på en och samma gång.

Vidare stör jag mig också en aning på hela attityden att kvinnor ”måste” bära svarta kläder för att de är överviktiga. Det är också en så billig poäng att plocka, en sådan total kliché. Jag är själv en stark förespråkare för att klä sig i fyra nyanser av svart, så jag absolut inget emot att karaktärerna i böckerna jag läser gör det (tvärtom sympatiserar jag oftast mer med en karaktär som är svartklädd än en som är klädd i pasteller). Men jag föredrar helt klart de karaktärer som klär sig i svart av populärkulturella, estetiska eller moraliska skäl framför de som läst i damtidningarna att svart gör en smalare.