En helvetes vinter

Det händer ytterst sällan när det gäller filmatiserade böcker att jag ser filmen innan jag läser boken. Och då gäller det oftast filmer som jag egentligen inte är så sugen på att se, baserade på böcker jag är helt ointresserad av (typiskt exempel: “Djävulen bär Prada”).
“Winter’s Bone” är ett undantag. Jag såg filmen i våras och blev fullkomligt knockad. Att se “Winter’s Bone” var lite som att få en knytnäve rakt i magen, men på ett bra sätt. Strålande skådespelarinsatser och skicklig regi, samt ett manus som hela tiden undviker klichéväggropar och sentimentala genvägar.

Filmatiseringen ligger nära sin litterära förlaga, skriven av Daniel Woodrell. Närmare än vad filmatiseringar brukar göra faktiskt. Varken bok eller film blundar för våld och utsatthet, men det finns också en enkelhet och öppenhet i tilltalet som är väldigt tilltalande.
Ree Dolly är en sextonåring som tvingats växa upp alltför snabbt. Hon bor i de fattiga Ozarkbergen i norra Missouri, där hon tar hand om sina yngre bröder och sin psykiskt sjuka (och närmast katatoniska) mamma. Pappa Jessup Dolly är försvunnen, och när det visar sig att han har använt familjens hus som borgen så tvingas Ree ut på jakt efter sin försvunna far. En resa som tar henne rakt in i det fattiga Amerikas mörka hjärta, och där det är osäkert om hon någonsin kommer att kunna ta sig tillbaka igen.

“Winter’s Bone” är en ganska rättfram historia. Woodrell hänfaller aldrig åt sentimentalisering, tvärtom beskrivs de flesta av händelserna med en nästan lakonisk uppgivenhet. Vilket känns väldigt passande, för det sinnestillståndet verkar många av invånarna i Ozarkbergen dela.
Ree är en stark karaktär. Hon kan tyckas hård, kanske i synnerhet mot sina småbröder, men det är bara för att hon vill lära dem att klara sig själva. Om något skulle hända henne. Om de förlorar huset. Om de tvingas bo i skogen. Att lära sig att skjuta och flå ekorrar kan vara skillnaden mellan liv och död.
Den enda som Ree kan tillåta sig att vara öppen och sårbar med är bästa vännen Gail. Deras vänskap är i boken komplicerad, ett nät av känslor som kanske egentligen är mer än bara vänskap, om någon av dem ens hade kunnat tänka sig en sådan sak (eller erkänna det för sig själva).

Dolly-klanen, som Ree är en del av, har bott i samma område i hundratals år. De har en egen hederskultur, där man aldrig någonsin stjäl från familjen eller tjallar för polisen, men där mord, droghandel och annan brottslighet hör till vardagen. Det är en fascinerande men oerhört mörk skildring av samhällets undersida, en plats där alla människors öden är bestämda redan när de föds. Där ett efternamn – eller för den delen ett förnamn – avgör hur du kommer behandlas och vilken väg ditt liv kommer att ta.

“Winter’s Bone” må vara en mörk skildring av ett hårt liv, men det är samtidigt en vacker roman. Rees framfart skildras ganska rättframt, men det vinterlandskap hon färdas igenom beskrivs in i minsta detalj. Det påminner lite om Cormac McCarthy, just sättet att fylla naturens omgivningar med alla de nyanser och den skönhet som mänskligheten inte förmår. Men också om Gillian Flynn, hennes böcker rör sig i samma urfattiga, nergångna, drogberoende och tröstlösa delar av USA som Woodrell gör.

“Winter’s Bone” är inget för den som gillar feel good, men för oss som uppskattar att läsa om samhällets smutsiga baksida är det här en oumbärlig bok.

Daniel Woodrell – Winter’s Bone: en helvetes vinter (Natur & Kultur, 2011)

Etiketter:country noir, daniel woodrell, mörker, roman