Nu blir det köpstopp

Inspirerad av Snowflake så inför jag också nu ett köpstopp när det gäller böcker. Jag har ändå alldeles för många som ligger olästa och väntar, samt alldeles för lite bokhylleplats till fler böcker. Plus att jag har en del annat som jag behöver prioritera framför att köpa fler böcker.
Fram till den tionde juni får jag alltså inte köpa några nya böcker (förutom pockets till pocketkedjan och eventuell kurslitteratur om jag blir tvungen). Istället lär det bli djupdyk i hyllorna, utläsning av den väntande reabokhögen, jagande efter recensionsböcker, efterlängtade omläsningar och – om det kniper – regelbundna besök i bytesrummen efter gratis fynd. Kanske blir det till och med ett besök på mitt närmsta, alldeles nyrenoverade bibliotek.

Jag tror att det kommer att bli en alldeles utmärkt bokvår det här även utan ständiga inköp hos nätbokhandlarna. Vad tror ni?

Fantasyinspirerad graphic novel

Jag har två feta salstentor som hägrar och har därför egentligen inte alls tid att börja läsa de böcker jag köpte på årets bokrea. Men jag kunde inte låta bli att tjuvstarta ändå med att läsa Peter Bergtings graphic novel ”The Portent – De dödas rike”.

Peter Bergting känns som en ganska osvensk* serietecknare. Istället för att producera strippar som går i Nemi eller Rocky, teckna självbiografiska serier med naivistisk prägel eller göra halvt obegripliga konstserier så känns ”The Portent” mer som en amerikansk graphic novel med stor budget och stor publik.
Det märks med andra ord att ”The Portent” har publicerats i sju länder och att Bergting har jobbat mycket i USA. Vilket i det här fallet enbart är en fördel, för episka fantasyseriealbum som det här gör sig bäst i en ganska stor och professionell kostym.

I centrum för historien står den motvilliga hjälten Milo. Han dyker upp i en dal som är översvämmad av de dödas andar och ger sig tillsammans med den synska Lin iväg för att försöka hindra dalen från att helt gå under. Dalen är fylld av talande korpar, älvor, lömska demoner och magi som både försöker hjälpa och hindra Milo och Lin.

Det märks att Bergting har jobbat länge med den här serien, samt att han har inspirerats från flera olika håll. Vissa karaktärer, som andarna Tama och Nigi, känns nästan som mangakaraktärer i sina japanska inspirerade klädesdräkter och sitt enigmatiska beteende.
Det avslutande extramaterialet med skisser och alternativa omslag är väldigt intressant, och ger lite mer djup till berättelsen. Tyvärr så avslöjar detta extramaterial också ett faktum som störde mig under hela läsningen; nämligen att ”The Portent” bör läsas på engelska (som är originalspråk i det här fallet). Den svenska översättningen, som inte är gjord av Bergting själv, känns ytterst stel och gammalmodig. Vilket blir plågsamt tydligt om man jämför två små dialogsnuttar:
”Still we greet him kindly, as is the custom of our people.” blir i översättning ”Dock skall vi vänligen ta emot honom. Såsom seden är hos vårt folk”.

Läs ”The Portent” om du gillar spännande, fantasyinspirerade och välgjorda graphic novels – men se till att försöka få tag i den engelska utgåvan för bästa möjliga läsupplevelse.

Peter Bergting – The Portent : De dödas rike (Ersatz, 2007)

* Jag hatar egentligen ordet osvensk lika mycket om ni förmodligen gör. Det får mig att tänka på möllanbor med tvivelaktig hygien och kostvanor som bara äääälskar Christiania för att det är så ”osvenskt”. Men i just det här fallet känns ordet berättigat.

Ännu ett pocketkedjepaket är levererat

Jag fick idag hem mitt andra pocketkedjepaket.
Den ena boken i paketet har jag faktiskt hemma, men har inte läst den ännu. Så nu får jag en (välbehövlig?) spark i baken att komma igång med den boken, och så får den åka med nästa månads paket.

Jag tänkte skicka iväg mitt paket imorgon så att jag får skriva om den pocketkedjebok jag har läst snart. Den var väldigt bra, så jag hoppas att nästa person i kedjan inte har läst den redan och att hon också kommer att gilla den.
Den andra pocketkedjeboken har jag inte börjat på ännu. Lite beroende på tentor och andra måsten, men också för att jag har sådana gigantiska och lite ångestframkallande högar med recensionsexemplar hemma att jag har prioriterat dem i första hand.

Snart kan jag sluta vara hemlig om vilka böcker det rör sig om, så slipper ni stackars bloggläsare försöka dechiffrera fler inlägg av den här typen.

Stureplansk panikångest

Jag börjar med en disclaimer:
Jag tror inte att jag tillhör rätt målgrupp för Mattias Ronges ”Tittaren”. Visst, jag är trettio år och bor i Stockholm men där upphör ungefär all annan likhet både med bokens karaktärer och dess (antar jag?) tilltänkta läsare.
Det är inte bara det att jag inte hänger på Stureplan och tycker att pengar, status och karriär är det viktigaste som finns (för då hade jag ju garanterat inte pluggat till bibliotekarie). Det är väl snarare det att jag aktivt har valt bort just det livet sedan jag var ungefär fjorton och började leva mitt eget liv. Jag har aldrig pluggat på Handels eller spelat tennis eller sprutat ner någon med champagne eller ens bott i innerstan för den delen.
Ronges bok rör sig i en värld som jag aldrig velat tillhöra och som jag inte kan känna annat än förakt inför. Plus lite löje.

Marcus Tirén står i centrum för ”Tittaren”. Han är en till synes väldigt lyckad person – snygg, framgångsrik med en fin familj och en strålande karriär. Men så börjar den perfekta fasaden spricka. Marcus utvecklar kraftig panikångest samtidigt som han tvingas byta jobb och hans andra dotter föds. Istället för att konfrontera sin ångest och sina känslor så gör Marcus som han alltid har gjort; fortsätter springa…

Det märks att Mattias Ronge har koll på den värld han skriver om. Trots att det inte är min värld som han skriver om så känns mycket ändå bekant (jag bor inte helt isolerad från omvärlden i mitt lilla bibliotek med tillhörande xbox) och jargongen klingar aldrig falskt, eller snarare så klingar den alltid falskt men på precis rätt sätt.
Marcus är en ganska jobbig typ, konflikträdd som få och ytterst osäker och falsk i precis allt han gör. Men samtidigt går det inte att låta bli att känna lite empati med någon som tvingas promenera åtskilliga kilometer till viktiga möten med en plastpåse i fickan för eventuellt ångestkräks, för att han inte längre klarar av att åka taxi.

”Tittaren” är ingen fantastisk roman.
Den är splittrad och lämnar mig kluven och lite lätt irriterad. För hur bra Ronge än är på att beskriva Marcus ångest och totala destruktivitet, så irrar handlingen tyvärr bort sig rejält när Ronge blandar in Marcus vän Peter och den otursförföljde Waclav som berättare. Deras delar av historien är mycket svagare och även om de avsnitten är korta så är de ganska störande.
Jag hoppas att Ronge kommer skriva fler böcker och jag hoppas innerligt att hans nästa roman kommer utspela sig någon annanstans än det ytliga och karriärhetsiga stureplanska Stockholm.

Mattias Ronge – Tittaren (Ordfront, 2010)

L som i Listor

Jag försöker komma ikapp Bokfrågornas ABC en smula, och tänker härmed sätta tänderna i bokstaven L:

1. Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor?
Jag älskar också listor, men har inte listat lästa böcker särskilt länge. Jag började med att använda applikationen ”I’m Reading” på Facebook, vilket utvecklades till att jag började skriva listor över vad jag läser varje månad för något år sedan. Här kan man läsa mina läsrapporter.

2. Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt?
Jag hade länge svårt för lyrik. Jag trodde att man var tvungen att förstå och kunna tolka varje liten formulering för att kunna läsa posei. Men efter att ha läst litteraturvetenskap så släppte mycket av prestationsångesten och jag började tycka att lyrik var rätt kul.
Tyvärr läser jag väldigt lite lyrik, även om jag försökte införa ett nyårslöfte för att ändra på saken. Jag har länge gillat Boye, Plath, Ekelöf och Södergran men Aase Berg är en ny favorit .

3. Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på?
Peter Englund är ett så klockrent val till ledamot att jag måste välja honom bland de nuvarande. Bildad, sympatisk och extremt begåvad. Jag älskar dessutom att han (som jag) är så förtjust i att spela historiska strategispel.
Tyvärr måste jag säga att jag inte förstår mig på varken Ekmans eller Ahnlunds val att inte längre delta. Visst tycker jag att de har rätt att protestera mot akademins beslut (eller brist på beslut i den här frågan), men att bara dra sig undan från en position som är på livstid är ett ganska dåligt sätt att markera sitt missnöje.

4. Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst.
Långsamma böcker har en tendens att kunna vara lite svårlästa. Den av mig nyligen utlästa niohundrasidorskolossen ”Anathem” av Neal Stephenson börjar ganska långsamt, när den följder fraa Erasmas, som är ett slags filiosofisk munk avskild från den sekulära omvärlden. Mot slutet blir boken extremt spännande, men de första tvåhundra sidorna är långsamt och noggrannt uppbyggda – och förmodligen ganska svårpenetererade för den som inte sedan tidigare har ett intresse för platonsk filosofi, lingvistik och matematiska resonemang.

Jag gillar Naturen

Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman ”Naturen” var en av de böcker som nominerades till Borås tidnings kulturpris. Jag läste boken precis innan priset skulle delas ut och hade något slags tanke på att hinna recensera den samma dag – vilket hade varit en strålande idé om hon hade vunnit. Men nu vann hon inte, och jag hann inte med att recensera heller, vilket har gjort att den här boken har legat oförtjänt orecenserad i flera veckor.

”Naturen” är en riktigt bra debut.
Huvudkaraktären är en tjugofemårig kvinna, Erika, som har tappat fotfästet i tillvaron. Hon beskriver sig själv och sin tillvaro utan pardon:
”Jag har två krav hos kronofogden. Jag har inget körkort. Jag är tjugofem, men för gammal. Jag hoppade av juristlinjen, landskapsarkitektprogrammet, och för länge sedan: det naturvetenskapliga basåret. Jag tillhör objektivt sett den övre medelklassen, men jag är utan pengar, kärnfamilj, lantställe, soffa. /…/ Jag är självömkande och utan insikt.”
I början av boken är berättandet episodiskt och fragmentariskt. Ett mörker antyds, men förklaras inte. Efter ett tag så får vi förklaringen till varför Erika är som hon är, eller åtminstone en förklaring, en nyansering.

Jag tycker mycket om Ringskog Ferrada-Nolis språk.
Det är drastiskt utan att bli överdrivet och formuleringarna känns alltid nya och intressanta. Det finns en distans och en ytlighet i språket till en början, en distans som långsamt minskar och ersätts med ett hudlöst dagboksliknande språk. Det är skickligt gjort, och väldigt snyggt.

”Naturen” vann aldrig debutantpriset, men det betyder inte att det inte är en extremt bra och vass debut. Jag hoppas att den kommer få minst lika många läsare som vinnaren Johan Kling, för det förtjänar den verkligen.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Naturen (Atlas, 2009)

Fel recensionsböcker

När jag glad i hågen packade upp gårdagens storleverans av recensionsböcker så upptäckte jag ganska snart att en av böckerna jag hade beställt inte fanns med, men att jag istället fått ett exemplar av Alex Schulmans ”Skynda att älska” som jag mig veterligen inte har beställt. Självklart var det boken jag helst av allt ville läsa som fattades också.

Jag har nästan börjat misstänka något slags konspiration, så ofta som jag fått fel böcker skickade till mig nämligen. Som att det är min dåliga karma som gör att jag istället för en graphic novel får en bok om kreativitet på arbetsmarknaden. Eller att någon på förlagssystem bara hatar mig helt enkelt.
Fast då borde jag visserligen inte få en del böcker skickade flera gånger.

Så nu tänkte jag fråga er, fellow bokbloggare, har ni också problem med det här?
Får ni fel böcker, för många eller för få, eller försvinner era recensionsexemplarbeställningar ibland helt spårlöst? Har det här hänt er flera gånger? Hur gör ni när det blir fel, försöker ni kontakta förlaget och få samma bok skickat igen eller försöker ni jaga rätt på de olika distributörerna?

K som i Krig och Kärlek

Det börjar bli lite pinsamt det här, att alltid ligga femtioelva veckor efter i Bokfrågornas ABC. Egentligen borde jag kanske köra alla de missade veckorna i sträck, men jag har en känsla av att det skulle bli synnerligen tråkigt både för mig och för er stackars läsare.
Veckans försenade bokstav är K:

1. Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.
Jag fick en stark känsla av att jag har besvarat den här frågan i en annan enkät någon gång, och eftersom jag är för lat för att komma på något nytt svar så upprepar vad jag svarade då; Arvid och Lydia i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Fast egentligen vet jag ju inte om jag riktigt tycker om dem, de gör mig irriterad och frustrerad om vart annat, men att deras kärlekshistoria är en av de vackraste som någonsin har skrivits går ju inte att komma ifrån.

2. Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.
Sarah Waters ”Nattvakten” utspelar sig runt andra världskriget i ett skakat och skadat London. De olika huvudpersonernas öden korsas när de alla försöker överleva och leva i en stad under ständigt bombhot. Även om kriget hela tiden är närvarande i Waters bok så innehåller den befriande få krigsskildringar. Den handlar mer om livet än om döden.

3. Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.
Brevromaner som genre är inte riktigt min kopp med te, men ett undantag som jag älskade när jag gick i högstadiet var Kari Levolas ”Två oskrivna blad”. I den här ungdomsromanen börjar två ungdomar (vars namn jag tyvärr inte minns eftersom jag inte hittar boken i mina gömmor) brevväxla efter att ha träffats på en skrivarkurs. De är på många sätt varandras motsatser, men under brevväxlingens gång växer en stark vänskap och kärlek fram mellan dem.

4. Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?
Jag läser inte särskilt många olika tidningar och följaktligen inte särskilt många krönikörer heller. Men Fredrik Strages och Hanna Hellquists krönikor läser jag varje gång de dyker upp i DN. Strage skriver om all slags populärkultur och är alltid underhållande, Hellquists krönikor är ofta extremt personliga och vackert skrivna.

Apropå ungdomsskräck

Jag har skrivit en hel del om skräck de senaste dagarna, speciellt om ungdomsskräck. Jag var ju som sagt väldigt inne på Stephen King när jag gick i högstadiet och slukade allt jag kom över. Vilket inte var det lättaste.
På skolbiblioteket fanns det nämligen inga King-böcker, för, som de inte särskilt trevliga skolbibliotekarierna uttryckte det:
”Stephen King är ingenting för barn”.

Märkligt nog fanns det dock en bok av King under pseudonymen Richard Bachman; ”Raseri”. I den boken blir high school-studenten Charlie relegerad, vilket får honom att hämta den pistol han förvarat i sitt skåp, skjuta två lärare och ta sina klasskamrater som gisslan. Dessa elever lockas av Charlie att berätta en mängd personliga saker, allt medan polis och rektor desperat försöker få Charlie att släppa gisslan och överlämna sig till polisen.
Jag undrar lite hur bibliotekarierna i min högstadieskola resonerade när de avgjorde att den boken är lämplig läsning för en fjortonåring, medan till exempel ”Talismanen” (skriven ungefär samtidigt som ”Raseri”, 1984 respektive 1985) inte är det?
Personligen skulle jag föredra att eleverna läser skräck med fantasyinslag snarare än realistisk psykologisk skräck som dessutom utspelar sig i skolmiljö. Men det kanske bara är jag.

Tydligen har ”Raseri” nämnts i samband med flera olika amerikanska skolmassakrer, efter att boken hittats i gärningsmännens ägo efter morden ägt rum. Boken finns inte längre i tryck (men kan fortfarande lånas från många bibliotek), något som Stephen King själv föredrar:
”Now out of print, and a good thing.” kommenterar han saken i ett förord till den nyligen släppta Bachman-romanen ”Blaze”.

I stort sett menlöst

När jag var runt elva, tolv var jag mycket förtjust i att läsa spökhistorier av alla dess slag (det har var nog precis innan jag upptäckte Stephen King och modern skräcklitteratur). Jag samlade på mig till en hel liten hög böcker på temat, med rejält skiftande kvalitet. De flesta bestod av novellsamlingar med spöknoveller rätt och slätt, men en del var uppbyggda kring något slags (ofta ganska långsökt) ramhistoria.

Andrew Nances ”En natt på Daemon Hall” knyter tydligt an till de här spökhistoriesamlingarna som jag älskade så. Ramhistorien går ut på att den berömde skräckförfattaren Ian Tremblin (som sägs vara lika stor som just Stephen King) har anordnat en tävling för skrivande ungdomar. De som skrivit de bästa bidragen ska övernatta tillsammans med författaren i det hemsökta Daemon Hall, ett hus som självklart visar sig ha en massa obehagliga överraskningar i lager.

Förutsägbarhet hör lite till den här genren, så det är svårt att kritisera Nance för att följa lite för väl upptrampade fotspår. Värre är att de historier som de olika ungdomarna berättar för varandra inte är det minsta läskiga. Visst, den här boken är tänkt för ungdomar och bör därför kanske inte innehålla alltför många shoggoths eller lemlästningar – men lite spänning kan man väl i alla fall få begära?
Jag minns fortfarande tydligt vissa av de spökhistorier som jag läste som ung, och då inte enbart dem signerade Poe eller de Maupassant, just för att de hade den där nackhårsresande kvaliteten som man söker när man läser skräck. Vilket ”En natt på Daemon Hall” tyvärr helt är i avsaknad av.

Många av historierna som berättas i boken är typiska urban legends, men tyvärr utan den twist som brukar finnas i slutet av dem. De är förutsägbara och ganska mossiga tyvärr.
Den enda berättelse som känns lite originell är ”Barnvakten (återkomsten)” som tar den gamla vandringsägnen om barnvakten som blir uppringd av en mördare och placerar den i ett chattrum, fullt av troll, nördar och besserwissers. Det är ganska roligt och om Nance hade satsat på att uppdatera sina andra berättelser på liknande vis så hade den här boken blivit riktigt intressant.

Mot slutet så kollapsar ramhistorien helt i osannolikhet och fånighet, vilket gör att den genomgående trovärdigheten tyvärr inte blir särskilt hög. Trots alla Nances ansträngingar så kan jag inte ge boken något annat betyg än det som vår planet ges i ”Liftarens guide till galaxen”: i stort sett menlös.

Andrew Nance – En natt på Daemon Hall (Alfabeta, 2009)