Mattias Ronges ”Andlös” var inte som jag förväntade mig. Jag hade siktet inställd på miljöpolitisk dystopi, men jag fick något slags thrilleraktig kärlekshistoria med dystopiska inslag. Vilket i sig inte är något negativt, men jag som hade förväntat mig något helt annat blev faktiskt en smula besviken.
”Andlös” utspelar sig i en nära framtid där klimathot blivit verklighet och där mänskligheten drabbats av en mystisk pandemi som drabbar andningsreflexen. De som blir sjuka måste få andningshjälp och sova med respirator, annars klarar de sig inte ens över natten. Ingen vet vad den nya sjukdomen beror på, men Leni har sina misstankar. Under sin tid vid Miljödepartementet blev hon besatt av att lösa sjukdomens gåta, så besatt att hon blev av med jobbet. Men hon gav inte ens upp då, utan fortsatte leta efter det mönster hon var övertygad finns där.
När Lenis granne dör och efterlämnar en ung dotter kryper epidemin allt närmare henne personligen. Hon tar motvilligt hand om barnet eftersom det inte finns någon annan. Men hon ger inte upp jakten på sanningen, även när den får henne att lämna Stockholm och ge sig ut på en resa genom ett Sverige där murarna mellan människorna är högre än någonsin.
Bitvis är ”Andlös” en spännande roman. Det är en skrämmande sjukdom Ronge målar upp, en som drabbar utan förvarning och som varken syns eller kan förhindras. Stockholmsskildringen i början av boken är utmärkt. Så nära dagens verklighet, men ändå så långt ifrån. Så lite som krävs för att illusionen av civilisation ska rämna helt.
Däremot är jag inte helt med när Leni, hennes vän Martin och föräldralösa Selma ger sig ut på resa. Jag har lite svårt för relationen mellan Leni och Selma. Den ger mig känslan av att Selma enbart finns med i historien för att få Leni att Bli Mänsklig och Känna Kärlek. (Ett tema som jag alltid har svårt för. Det finns skäl till att jag undviker s.k feelgood, oavsett om det gäller böcker eller film.) Om jag ska vara ärlig så har jag ganska svårt för Leni i allmänhet. Hon är självcentrerad och ganska självgod och dessutom har hon en rätt vidrig människosyn där hon ständigt dömer folk efter deras utseenden.
Ett annat problem med resan genom landet har att göra med de människor som trion stöter på. Det blir en så uppenbar politisk känga när de blir jagade av aggressiva landskapsnationalister som vill stänga gränserna mellan olika kommuner för att hindra sjukdomen att sprida sig. Vi fattar. Exkluderande politik = dåligt. Vi behöver inte få budskapet skrivet på näsan.
”Andlös” är inte en dålig roman, men det uppvisar ett problem som är ganska vanligt när det gäller dystopier. Själva det dystopiska scenariot är strålande, men handlingen håller inte riktigt samma klass. Vilket får mig att tänka att det kanske vore bättre om vissa dystopier försökte skildra ett tillstånd istället för att pressa in något slags thrillerliknande handling i det hela. Styrkan i Ronges roman ligger i det lågmälda och jag önskar att hela boken hade fått präglas av den lågmäldheten.
Mattias Ronge – Andlös (Ordfront, 2013)
Etiketter:svenskt, dystopi, politiskt, Mattias Ronge, miljö, epidemi, pandemi
Senaste kommentarer