Jag läser, alltså är jag

När jag lägger ut mina rapporter över vad jag har läst den senaste månaden så brukar jag alltid få en massa kommentarer om hur mycket jag läser. Jag brukar svara på kommentarerna på lite olika sätt, men faktum kvarstår ju att jag läser väldigt mycket och folk vill veta hur jag hinner.
Det här är skälen:

1. Jag läser väldigt snabbt.

2. Jag har en bokblogg, alltså prioriterar jag läsandet som intressen framför exempelvis tv-tittande (vilket är skälet till att jag aldrig skriver något om På spåret, Melodifestivalen, Paradise Hotel, Skavlan eller Idol). Visst lägger jag tid på andra intressen och socialt umgänge också, men det blir ändå mycket kvalitetstid med böckerna.

3. Jag pluggar, vilket i och för sig innebär en massa extra kurslitteraturläsande – men också mycket mer fritid än om jag hade jobbat. Jag läser ju även kurslitteraturen snabbt, så jag får en massa tid över till andra böcker.

4. Jag har inga barn att ta hand om. Visserligen har jag två ganska tjocka katter, men de sköter sig själva för det mesta och sover i mitt knä när jag läser.

5. Jag pluggar hemifrån (för det mesta), vilket gör att jag slipper lägga två timmar om dagen på att ta mig till/från jobb eller skola. Två timmar som lätt kan bli lästid istället för restid.

6. Har jag nämnt att jag läser väldigt snabbt? En normaltjock ungdomsbok tar aldrig längre än en timme.

7. Jag lider av återkommande sömnproblem, som gör att jag under vissa perioder sover kanske två timmar per natt. När jag tröttnar på att stirra upp i taket utan att kunna somna om så brukar jag läsa.

När det gäller läsning så är vi alla olika. Vissa läser långammare, andra snabbare. Vissa föredrar komplicerad läsning, andra gillar lättsmält. Vissa läser för att lära sig, andra för att koppla av.
Jag läser för att det är något av det bästa jag vet. Sen att det blir såpass mycket som det blir – det är ingenting jag tycker är särskilt märkvärdigt eller viktigt. Det bara är så – för tillfället – och det är inget jag skriver om för att på något sätt briljera.

Tröttsamt i längden

Jag måste börja med att erkänna att jag alltid har haft mina fördomar om Carl-Johan Vallgren. Han har verkat vara en synnerligen dryg och rätt så obehaglig typ, lite lik Stig Larsson i sitt omfamnande av den manliga konstnärsmyten.
Detta har inneburit att jag faktiskt aldrig tidigare läst något av honom, trots att jag annars brukar vara ganska bra på att läsa Augustprisbelönade författare. Det är lite som med Björn Ranelid; eftersom jag känner en så stor aversion gentemot författaren i sig så har jag aldrig läst hans böcker.

”Kunzelmann & Kunzelmann” är en roman om en far och en son. Eller snarare är det två romaner som bakats ihop till en enda, om en far och en son.
Kunzelmann den yngre, Joakim, är en oansvarig och osympatisk man som rumlar runt och lever över sina tillgångar som frilansande kulturskribent. När så hans far, Viktor, hittas död i sin ateljé så finner han istället för det förväntade stora arvet en hel härva av hemligheter och lögner. Fadern visar sig ha varit verksam som konstförfalskare och bedragare under många år, trots hans arbete som respekterad konservator och konstkännare.

Parallellt med Joakims förvirrade famlande i nutidens Stockholm, så målas faderns uppväxt och bakgrund i Berlin upp. Här dyker också min första invändning mot boken upp, nämligen den att Viktors historia är så otroligt mycket mer intressant – och dessutom bättre skriven – än Joakims.

Viktor var homosexuell och en mycket begåvad konstnär, som hade oturen att vara bosatt i Tyskland under nazisttiden. Hans konstintresse som blir grunden till en karriär som förfalskare är lika intressant som hans ihärdiga försök att döja och förtränga sin sexuella läggning inför en hotfull omgivning. Hans berättelse är detaljerad, men också precis och återhållen, precis som Viktor själv.

Joakims historia är däremot inte bara urspårad och tröttsam utan också till stora delar helt osannolik (även det precis som han själv). Vallgren kollrar tidvis bort sig totalt i formuleringar, vilket får mig att nästan börja skämsfnissa lite:
”Information rörde sig i ofattbara hastigheter längs osynliga motorvägar. Applikations- och hypertextreferensprotokoll tillhandahöll webbläsare med tillgång tilld en binära oändligheten. I användaragenternas tidevarv härskade Internet Exlorer, och bland sökmotorerna hade Google för länge sedan förvandlat den senila kärringen Alta Vista till ett föråldrat skämt.”
Mot slutet spårar historien ur totalt, vilket gör att mina delvis positiva intryck av romanen tyvärr suddas ut. Det är bara för mycket, alldeles alldeles för mycket. Vallgren har försökt ironisera över det tidiga 2000-talet (på baksidan beskrivs boken som en ”skälmroman”), men många gånger missar han målet med flera meter. Det blir plumpt, klumpigt och långt ifrån sylvasst.
Den enda behållningen jag har av Joakims osannolika äventyr är beskrivningen av de synnerligen pretentiösa kulturessäer han skriver. Han snor lite här och där, pressar in sina teorier i en alldeles för trång och långsökt teoretisk mall, kryddar med ord som inte ens existerar – och kulturredaktörerna blir eld och lågor. Här visar Vallgren att han faktiskt är kapabel till en slående skärpa.

”Kunzelmann & Kunzelmann” är en ganska intressant, men i längden tröttsam bok. Efter avslutad läsning kan jag inte låta bli att önska att Vallgren istället hade skrivit romanen ”Kunzelmann”, om den tyska konstnären Viktor och hans liv, och lämnat dennes avkomma därhän.

Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann (Månpocket, 2009)

Typiskt

Här har man hållit på att tvätta, städa, stryka och fixa hela dagen och sen när man ska belöna sig med att läsa lite bokbloggar så verkar nästan ingen ha uppdaterat under helgen. Alla bokbloggare – var är ni?
Är ni helt nere i melodifestivalsträsket?
Tokläser ni så mycket att ni inte hinner blogga?
Utövar ni vintersporter hela dagarna?
Eller har ni (precis som undertecknad) tillbringat den senaste veckan med att sträckspela Mass Effect 2?

I som i Identitet

Som vanligt så ligger jag flera veckor efter med Bokfrågornas ABC, så i min värld har jag bara kommit till bokstaven I:

Förra veckan handlade det om en huvudperson du tycker om, nu undrar jag vilken person i böckernas värld som du identifierar dig med mest?
De flesta karaktärer som jag verkligen identifierar mig med i böcker är manliga sådana. Richard i ”The Secret History” har jag alltid känt stark gemenskap med, i allt från hans sömnproblem till längd till hans sätt att bli alltför imponerad av andra människor (vilket jag lätt blev när jag var yngre).

Internatskolor är populära att skriva om. Berätta om en bok som utspelar sig på en sådan.
Skolan Brakebills i Lev Grossmans smått geniala ”The Magicians” är en internatskola för blivande magiker, som inte påminner det minsta om Hogwarts förutom att den också ligger magiskt gömd för de allra flesta människor.
”The Magicians” har jag recenserat här.

Berätta om en bok som handlar om identitet och sökande efter detsamma!
Identitetssökande är ett viktigt tema i de flesta ungdomsromaner och Inger Edelfeldts ”Skuggorna i spegeln” är ett bra exempel på detta.
Den buttra tonårstjejen Arwen (kallad Arri) är en svartklädd och mycket bestämd ung dam som genom sin spegel lyckas ta sig till den magiska landet Eidolon, befolkad av ett slags vampyrer. Men när hon blir tillsammans med killen hon trånat efter så får hon svårt att välja vilken värld hon vill vistas i – sin egen värld eller den bakom spegeln.

Vilka bokrelaterade sidor på internet besöker du oftast?
Alla bokbloggar i min länklista
Bokbloggar.nu
Biblioteket.se
Adlibris.se

Välfylld serietegelsten

Är man det minsta intresserad av den svenska serievärlden så är det omöjligt att inte känna till Joakim Pirinen. Denna seriepionjär har varit verksam i över trettio år och redan 1989 kom det kritikerrosade samlingsalbumet ”Kvarteret Kniven”.

”Kvarteret Kolossen” är en vidareutveckling av ”Kvarteret Kniven”, vilket innebär en välfylld serietegelsten på ca 400 sidor. Jämfört med den tidigare samlingsutgåvan så har det tillkommit en hel del 1990-talsverk, samt en del tidiga ”demoserier” som tidigare varit opublicerade.

Det är intressant att följa Pirinens snåriga utveckling genom åren. Hans teckningsstil som varierar mellan allt från en detaljerad seriemiljö med söta talande djur (fast vad djuren säger är sällan lika gulligt som deras utseenden) till kubism och naivistiskt tecknade erotiska serier. Det är upp och ner, högt och lågt, ofta roligt och ibland nästan helt obegripligt. Pirinens bredd är lika imponerande som hans skicklighet med pennan.

Pirinens mest kända karaktär är den våldsamme men alltid lika entusiastiske Socker-Conny vars livsfilosofi kan sammanfattas i hans devis ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!”.
Socker-Conny gav inte bara Pirinens karriär en rejäl skjuts, utan hjälpte också till att få serietidningen och förlaget Galago att nå ut till en mycket större läsekrets.
I ”Kvarteret Kolossen” får Socker-Conny ganska litet utrymme, vilket jag tycker är ett bra beslut. Trots att han är Pirinens största succé, så är han långt ifrån det bästa som teckaren gjort, och intresserade kan alltid få tag i de album som bara handlar om honom.

Själv är jag nog mest förtjust serierna om en liten rackare från sandlådan (med alla dess varierade stavningar om namn). Dessa strippar om de tlilla björnbarnet, hans lätt dysfuntionella familj och bisarra äventyr kring gårdens sandlåda är roliga och lagom eleka utan att slå över i total surrealism.

”Kvarteret Kolossen” är ett måste för den som är nyfiken på Joakim Pirinens verk. Den enda invändning jag har är att 400 sidor seriealbum är i det tyngsta laget för en stackars läsare, vilket gör att den här luntan inte driekt är något man kan ta med sig handväskan (eller ens läsa utan ansträngning).

Joakim Pirinen – Kvarteret Kolossen (Galago, 2009)

På drift i sitt eget huvud

Härom veckan skrev jag om Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och i kommentarerna kom Tekoppen med det utmärkta förlaget att det kanske är dags för en litterär komma ut-satsning för psykiskt sjuka, för att minska tabun och vanliga missuppfattningar och fördomar kring ämnet.
Det var ett väldigt bra förslag som fick mig att börja fundera över att ha som läsprojekt att läsa och recensera böcker om just psyskisk sjukdom av olika slag – för att sedan sammanställa en lista eller karta över vad som finns tillgängligt. Samt att börja nysta i hur mycket som är självbiografiskt av det som finns och hur mycket som inte är det, och om detta har någon inverkan på böckernas kvalitet.

John Wrays ”Lowboy” är en bok som definitivt hör hemma inom detta läsprojekts ramar.
I denna roman får vi möta sextåonåriga Will, kallad Lowboy, som efter att ha slutat äta sina antipsykotiska mediciner avviker från det mentalsjukhus han i flera år varit inlagd på. Han är på drift i New Yorks tunnelbana och i sitt eget huvud, eftersökt av sin mor och en kriminalinspektör specialiserad på att hitta försvunna personer.

”Lowboy” är ingen självbiografi eller bekännelseroman. Men det är inte heller någon spekulativ thriller, där Lowboys tankar skrivs ut i kursiv stil, och där hans sjukdom utnyttjas för att beskriva ett förfallande samhällsklimat.
En stor del av romanens utspelar sig ur Lowboys perspektiv, formulerat med hans egna ord. Hans svårigheter att skilja mellan världen inne i hans huvud och världen utanför är lyhört skildrad, som när han ska köpa några muffins i en butik och blir helt lamslagen av hur han ska förväntas uppföra sig och av hans egna tankar som rusar iväg med honom.
De delar som handlar om inspektör Ali Lateef fungerar som en kontrast till de delar som berättas ur Lowboys synvinkel. Lateef är en ytterst rationell och logisk person, som inte kan låta bli att attraheras av Lowboys ensamma och till synes desperata (men mycket vackra) mor.

Romanens stora styrka ligger i dess förmåga att beskriva Lowboy själv och hans bisarra föreställningsvärld utan att någonsin tippa över och bli spekulativ, fånig eller alltför pekpinneviftande. Det är ingen feel good-bok direkt, men samtidigt så känns den enda in i hjärtat.

John Wray – Lowboy (Alfabeta, 2009)

Pocketkedjan: enkät

Nu är äntligen Pocketkedjan igång, så jag börjar med att svara på några frågor om min läsning:

Som läsare är jag: Väldigt snabb, språknördig och en sucker för icke heteronormativa förhållanden av olika slag i böckerna jag läser.

Som bloggare är jag: Jag bloggar ganska ofta, recenserar en hel del och skriver gärna om de böcker jag älskar.

Senast lästa bok: Senast utlästa var Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann”.

Senast köpta bok/böcker: Väntar på en leverans av bla Lev Grossmans ”Codex”. Fick igår hem ett paket innehållandes:
Margaret Atwood – The Tent
Audrey Niffenegger – The Time Traveler’s Wife
Alice Sebold – The Almost Moon
F. Scott Fitzgerald – The Great Gatsby (som jag har läst på svenska innan)

Favoritbok: Donna Tartts ”The Secret History”, om jag måste välja en enda.

Favoritdeckarförfattare: Jag läser helst inte deckare, förutom Agatha Christie och Maria Lang men av dem har jag läst allt som finns i princip. Så nej.

Jag läser allt av: Neil Gaiman, Margaret Atwood, Christine Falkenland, Douglas Coupland, John Ajvide Lindqvist, Haruki Murakami, Inger Edelfeldt, Paul Auster, Hjalmar Söderberg.

Jag läser helst inte (genre/författare): Deckare, BOATS, chicklit, biografier, självhjälpsböcker. Lapidus, Guillou, Marklund och Dan Brown göre sig icke besvär.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Litteraturvetenskapligt, genusvetenskapligt och biblioteksvetenskapligt.

Förutom svenska läser jag gärna på: Engelska! I många fall läser jag hellre engelska än svenska (lite beroende på genre och översättning).

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Jag tror att det blir Setterfields ”Den trettonde historien” eller Niffeneggers ”The Time Traveler’s Wife” som blir nästa bok att läsas.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Jag går runt och väntar på Guillermo del Toros och Chuck Hogans ”The Strain” ska komma ut i en behändig pocket (jag vill inte läsa den på svenska).

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Gamla fina utgåvor av ex Ekelöf, Lagerlöf, makarna Martinson. Snygga (gamla) Penguin-pockets. Utgåvor av böcker som är slut hos förlag (”Kamalas bok” av Inger Edelfeldt har jag letat efter i åratal) och så brukar jag över huvud taget leta igenom pockethyllorna efter billiga fynd.

Jag vill uppmana min bokvän att: Gärna skicka skräck, fantasy och sf – genrer som jag verkligen gillar.

Sval politisk roman

Min första kontakt med Joan Didions skrivande var genom ”Ett år av magiskt tänkande”, den bok som gjorde att hon slutligen fick sitt stora genombrott här i Sverige. Förmodligen är det på grund av den bokens stora genomslag som det nu kommit en svensk översättning av Didions ”Bönbok för en vän” från 1977.

”Bönbok för en vän” utspelas i den fiktiva centralamerikanska republiken Boca Grande under 1970-talet. Liksom så många andra stater i samma världsdel under den här perioden så är Boca Grande en korrumperad och våldsam plats, där kampen om makten är både blodig och hänsynslös.
Berättaren Grace är en amerikanska som är ingift i den styrande familjen. Trots sin maktposition så är hon något av en outsider, som ständigt betraktar och övervakar de politiska intrigerna.
Charlotte är också hon en amerikansk kvinna, som av en slump hamnar i Boca Grande efter att hennes dotter genomfört en terroristaktion och hennes äktenskap fallit samman. Hon och Grace formar ett slags vänskap, trots att de är väldigt olika och trots att Charlotte på många sätt lever i en ständig drömvärld.

”Bönbok för en vän” är en mycket politisk roman.
Boca Grande med sin totalt havererade politik står i skarp kontrast till Charlottes beskrivningar av dotterns terroristdåd och vaga extrempolitiska mål. Didion, med sin bakgrund som journalist, är väldigt skicklig på att beskriva olika skeenden på ett till synes nyktert och vardagligt sätt. Orden är precisa och noggrant urvalda och lyckas få Graces och Charlottes bisarra liv att bli fullkomligt trovärdiga och tänkbara.

Det enda problemet jag har med ”Bönbok för en vän” är att tonen är lite för sval. Det känns lite för återhållsamt för att riktigt kännas angeläget.
Kanske är det orättvist att jämföra den här boken med ”Ett år av magiskt tänkande”, men det är oerhört svårt att inte göra det. Den boken var så gripande och angelägen att den kändes som ett slag i magen, något som absolut inte är fallet med ”Bönbok”. Det är välskrivet och det blir aldrig ointressant, men det blir aldrig heller sådär extremt bra som Didion kan vara när hon är som bäst.

Joan Didion – Bönbok för en vän (Månpocket, 2009)

Läsrapport januari

Charlaine Harris – Dead as a Doornail
Charlaine Harris – Definitely Dead
David Toscana – Den siste läsaren
Haruki Murakami – Sputnikälskling
Ann Heberlein – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
China Miéville – Un Lun Dun
John Wray – Lowboy
Inger Frimansson – Mörkerspår
Joan Didion – Bönbok för en vän
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik
Charles Burns – Black Hole
Stephen king – Hjärtan i Atlantis
Joakim Pirinen – Kvarteret Kolossen
Douglas Coupland – The Gum Thief
Maria Wine – Dikter i urval 1942-2000

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 5
Antal graphic novels/seriealbum: 2
Antal novellsamlingar: 0
Antal diktsamlingar:1

Månadens bästa: ”Sputnikälskling” och ”Black Hole” är nog de stora favoriterna den här månaden.
Månadens sämsta: ”Fördjupade studier” var verkligen ett riktigt bottennapp.
Månadens besvikelse: ”The Gum Thief” är inte någon av Couplands bättre romaner, speciellt inte i jämförelse med ”Eleanor Rigby” som delvis tar upp samma teman på ett så oändligt mycket bättre sätt.

Idag är ingen vanlig dag…

… för idag är det bloggens ettårsdag!

Japp, idag fyller den här bloggen ett år. Vilket jag tänkte fira med att lotta ut en av mina favoritböcker till någon av er fantasiska läsare, för det är ju ni som har gjort att det här året har varit så givande och så roligt!

Eller egentligen är det en av mina favorit-trilogier, för den här pocketboken innehåller tre böcker i samma volym. De handlar om unga Alberte som flyr den kvävande norska småstaden för att leva självständigt konstnärsliv i Paris. Men livet som ung kvinna kring förra sekelskiftet är komplicerat vilken stad man än befinner sig i.

För att vinna så behöver du bara skriva en kommentar med en motivering här nedanför. Jag kommer att agera allsmäktig domare och kontakta vinnaren efteråt för att fråga om adress, så glöm inte att skriva ut din mailadress.