Jag är ingen julfanatiker direkt, vilket är skälet till att jag inte har pysslat ihop varken någon julkalender, jultävling eller något annat pyssel. Men jag tänkte ändå passa på och önska alla bloggläsare en god jul!
Här är ett fint och passande klipp från min allra käraste julfilm:
Vi ses i mellandagarna igen, då tänkte jag passa på och sammanställa alla listor på 00-talets bästa böcker. Skicka gärna en länk om du har en egen lista, så att jag kan samla ihop allt.
GOD JUL!
Det kan inte vara lätt för alla del författare som ger ut en väldigt kritikerrosad och extremt hyllad debutroman – för hur ska de med bok nummer två kunna överträffa förväntningarna? I värsta fall gör de som Donna Tartt och väntar tio år innan de ger ut nästa roman. I vissa fall kommer den där andra romanen aldrig ut alls, och den där strålande debuten blir den enda boken. Andrabokens förbannelse är inget att leka med.
Åsa Anderberg Strollo har sannerligen inte gjort det lätt för sig efter att ha debuterat med den smått fantastiska ”Bryta om”. En extremt stark ungdomsroman som dröjde sig kvar i mina, och många andras, tankar långt efter att den var färdigläst.
”Blod” är Anderberg Strollos andra roman.
Det handlar om Ida, som en dag hittar ett brev på sin mammas stökiga skrivbord från någon som verkar vara hennes riktiga pappa. För Ida, som har ett väldigt nära förhållande till sin pappa (?) Jonas, vänds hela livet upp och ner. För vem har egentligen tid att bry sig om vännerna, skolan och klimathotet när hela ens liv visar sig vara en lögn?
Mitt första intryck av boken är att den är lite splittrad. Det blir så många olika spår som slåss om utrymmet; familjekrisen, vänskapen, kärleken till den coole Finn, klimatet och vädret som löper amok. Visst ligger det stort fokus på frågan om Idas ursprung, men det räcker inte riktigt till för att driva hela romanen. Det är kanske orättvist att jämföra med ”Bryta om”, men jag känner att jag saknar den desperation och obeveklighet som genomsyrade den berättelsen.
I jämförelse blir ”Blod” bara ljummen. Och i längden helt umbärlig.
Det är ingen dålig bok det här. Den är fortfarande bra skriven och Anderberg Strollo har en förmåga att få varje vardaglig dialog att inte bara låta helt naturlig och självklar, utan att också fylla den med undermening och betydelse. Men den är inte på liv eller död, som ”Bryta om” var och hur man än vänder på saken så är det långt ifrån så bra som debuten.
Jag hoppas och önskar att Anderberg Strollo kommer att fortsätta skriva och att hon inte låter andrarbokens förbannelse kväva henne helt. För jag kommer defintivt läsa hennes tredje bok, och jag misstänker att jag inte är ensam om det.
Åsa Anderberg Strollo – Blod (Alfabeta, 2009)
Efter att jag skrev om den nya sidan Parslibris häromdagen så har det tagit lite fart med bokbytandet. Jag har fått hem ännu en bok, har två som jag väntar på och ska idag skicka iväg ett paket.
Hitills har det fungerat väldigt bra tycker jag och det är alltid lika spännande att hitta ett frankerat och handskrivet bokpaket i postkorgen*. Som en liten extra julklapp ungefär.
När man är student så blir det ju tyvärr lätt så att man nästan enbart läser skönlitteratur när man själv får välja, för att man blir tvångsmatad med så mycket facklittertatur, artiklar och avhandlingar som man inte själv har valt (och som sällan är särskilt underhållande). Det är lite synd, för det finns ju faktiskt väldigt mycket böcker som faller utanför ramen för skönlitteratur men som är minst lika njutbar som att kasta sig huvudstupa in i en tegelstensroman.
Fredrik Strages samling ”Stragetxt” hör till dessa böcker.
Det är en ganska heltäckande samling, som består av blandade krönikor, recensioner, intervjuer och reportage från tjugo års skrivande. Det är mycket musik – såklart – men också en hel del film, böcker, mode, ungdomskultur och uppväxtskildringar. Allt från gamla fanzinetexter till ambitiösa reportage. Högt och lågt, nytt och gammalt och alltd lika välskrivet.
Jag tror att Strages hemlighet är att han alltid verkar skriva ifrån ett slags inifrånperspektiv. Oavsett om det handlar om champagnesippande r&b-divor, gasmaskprydda synthare eller Japanälskande ungdomar så närmar han sig dem med samma uppriktiga intresse och respekt.
Många av texterna från pop (och sedermera bibel) är ytterst välbekanta för mig, en tidigare musiknörd som slaviskt lusläste varje liten bildtext på tiden det begav sig. Extra roligt är det att läsa om dem med Strages små avslutande kommentarer, där han omväxlande häcklar sig själv, sitt skrivande och de tidningar han skrivit för.
Det är en underhållande bok, det här. Till och med att läsa om för mig helt ointressanta hiphop-artister är givande, fast jag självklart föredrar att läsa om artister och företeelser som jag själv gillar – som kärleken till Depeche Mode och skräckfilm.
Den enligt mig bästa texten i hela boken är dock den seriösa och helt öppenhjärtiga intervjun med Henric de la Cour, sångare i Strip Music och före detta sångare i Yvonne (ett band jag älskade som tonåring med svartfärgat hår). Naket, öppet och otroligt vackert skrivet.
Det är en fördel att vara intresserad av musik när man läser Strages bok, men jag tror inte att det är någon nödvändighet. Han är en såpass begåvad skribent att det nog inte krävs några förkunskaper alls att läsa honom; bara ett intresse av journalistik när den är som bäst.
Fredrik Strage – Stragetxt (Alfabeta, 2009)
Efter att ha läst en hel del mediokra ungdomsromaner den senaste tiden, så måste jag bara skriva om hur otroligt glad jag blir av att läsa Aase Bergs språksprudlande poesiroman ”Människoätande människor i Märsta”.
Jag är ingen poesiläsare.
Ibland slinker det ner någon poesisamling bland all prosa, men ytterst sällan i jämförelse. De flesta dikter jag läser får mig att känna ”Jaha” istället för ”Wow!”. Det är helt enkelt inte mitt format, inte ett uttryckssätt som tilltalar mig.
Men ”Människoätande människor i Märsta” golvade mig totalt med sitt lekfulla och samtidigt konkreta språk. Att kombinera en typisk ungdomsroman – där vänskap, skoltrötthet, framtidsångest och den första kärleken ingår – med poetiskt driv är inget mindre än genialiskt.
Egentligen skulle jag vilja citera halva boken för att få fram hur bra det här är, men jag nöjer mig med ett exempel på ungefär exakt hur det känns att bli dumpad som tonåring:
Avdumpad på soptipp det gör ont av vassa
nålar spetsad på ett rostigt spjut jag vrider mig
förtvivlad ledsen arg ful fett misslyckad jag ska
jävla fucking hämnas
jag
ska
hata
hota
hämnas
jag
ska
döda
honom
Det här är ett måste inte bara för ungdomar utan för alla som gillar ordvrängeri och drastiska formuleringar. Det får mig att direkt vilja läsa allt annat som Aase Berg skrivit och det får mig att önska att jag hade fått den här boken i min hand när jag var femton och aldrig ville bli vuxen nog att kliva på jobbajobbatåget.
Aase Berg – Människoätande människor i Märsta (Natur & kultur, 2009)
Dags för bokstaven D i Bokfrågornas ABC:
1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?
Jag läser väldigt lite deckare, men Agatha Christie och Maria Lang hör till favoriterna. Mina deckare ska helst vara av den gammeldags pusselsorten, där personporträtten är lika detaljerade som beskrivningarna av måltiderna, och där miljön är lika viktig som intrigen.
Jag föredrar den manipulerande och nyfikna Miss Marple framför den briljante men arrogante Hercule Poirot. Och så hör ju såklart allas vår favoritpolis Christer Wijk till de absoluta favoritkaraktärerna – en polis som är befriande långt ifrån dagens alkoholiserade och livströtta diton.
2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?
Oj, vad svårt!
Jag läste en hel del dramer när jag pluggade littvet. Jag var alltid mer intresserad av prosan, men en del dramer har fastnat hos mig; Ibsens ”Et dukkehjem”, Sofokles ”Antigone”, Strindbergs ”Ett drömspel” och så Shakespeares många tragedier.
Jag har sett de flesta av dem, men faktiskt aldrig ”Antigone” av någon anledning.
3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
”Brideshead Revisited” (”En förlorad värld”) är ju oslagbar både som bok och som tv-serie. Men se för guds skull bbc-serien från 1981 med Jeremy Irons, inte den nya filmatiseringen som kom härom året.
Evelyn Waugh har skrivit boken.
4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
Snön ligger lika djup i Johan Theorins ”Nattfåk” som den gör här i min förort för tillfället. Här har snöovädret, den fruktade fåken, minst lika stor roll som någon av huvudpersonerna. När den drar över det öländska landskapet kan vad som helst hända.
Parslibris är en ny svensk sida för bokbytare av alla de slag. Jag läste om sidan hos Tekoppen, och blev såklart nyfiken nog att gå med.
Det fungerar lite på samma sätt som Bookmooch verkar göra (som jag aldrig provat på), förutom att fokus här ligger på svenska böcker. Du lägger upp de böcker du vill bli av med, vilket ger dig poäng att kunna ”köpa” hem egna böcker.
Bara några dagar efter jag hade gått med fick jag hem min första bok; ”The League of Extraordinary gentlemen, vol 1″ av Alan Moore och Kevin O’Neill. Det gick snabbt och smidigt. Jag ska idag skicka iväg mitt första paket till en förhoppningsvis glad mottagare.
Största problemet hitills med Parslibris är att de är alldeles för få användare, vilket gör bokutbudet minst sagt begränsat. Men ju fler vi blir desto fler böcker finns det ju att välja bland, så jag hoppas att antalet användare kommer öka.
Ni som har hyllorna bågnande av gamla loppisfynd, halvlästa recensionsböcker och missriktade impulsinköp – här har ni en bra chans att rensa lite i bokhögarna. Samtidigt som ni självklart kan att lägga vantarna på några nya böcker.
En ständigt återkommande tanke under läsningen av Isabella Varrichios ”Pioner”:
Varför gillar jag inte det här, när det i teorin låter som en bok precis gjord för mig?
Det handlar om Helena och Diana, två väninnor som åker en vecka till Grekland för att bada, läsa böcker och samtala. Deras vänskap är nära, sådär givande och krävande som den bara kan vara mellan två bästa vänner. Men uppdykandet av två svenska killar komplicerar saker mellan de två vänninorna, och romanens olika relationer slingrar sig om varandra och skiftar perspektiv.
Det är svårt för mig att sätta fingret på vad det egentligen är jag inte gillar med den här boken.
Kanske är det snåriga språket problemet – fast det brukar jag ju inte hindras av annars. Kanske blir jag trött på alla beskrivningar av hur väninnorna köper och äter frukt, ständigt denna frukt frukt frukt – fast jag brukar inte störa mig märkvärt på upprepningar. Kanske är det att Helena är så fixerad av en porrklubb att hon till och med skickar dit sin älskare för att fotografera – fast jag är varken särskilt pryd eller lättprovocerad. Kanske är det den röriga berättarstrukturen som ställer till det – fast jag brukar ju uppskatta sånt.
Någonting med ”Pioner” är det som gör att jag inte fastnar. Eller snarare att boken inte fastnar hos mig. Jag läser och läser och bara minuter efter att jag lagt boken åt sidan så har dess handling smält undan, likt en isbit i den brännande grekiska solen.
Jag vet inte varför, men ”Pioner” är verkligen inte en bok för mig.
Den gör mig förbryllad i att jag inte kan förklara varför jag inte gillar den, men samtidigt så har jag så mycket annan läsning att se fram emot att jag inte ens mäktar bli särskilt besviken.
Isabella Varricchio – Pioner (Månpocket, 2009)
Dags för bokstaven C i Lilla Os Bokfrågornas ABC:
1. Hur skulle du definiera chick-lit? Vad är ditt förhållande till genren?
Lättsam litteratur skriven av kvinnor för kvinnor. Motsvarigheten till filmens romcoms, där kärleksförvecklingar står i centrum och där den heterosexuella monogama kärleken är normen. Gärna tycker den kvinnliga protagonisten att hon är lite tjock också.
Jag har inget förhållande till chicklitt. Är totalt ointresserad av genren. De enda chicklitt-böcker jag har läst är Helen Fieldings ”Bridget Jones dagbok” (som jag tyckte var bitvis ganska rolig) och Marian Keyes ”Vattenmelonen” och båda böckerna lästes för åratal sen.
2. Berätta om en bok som innehåller en viktig ceremoni.
Neil Gaimans ”Sandman” består av 10 album (plus det sista ”Endless nights” som mer fungerar som en epilog). I det tionde och sista albumet, ”The Wake” är det begravning för drömkungen själv och varelser från alla möjliga dimensioner, tider och avlägsna platser kommer för att visa sin respekt. Det är en värdig avslutning på en av världens bästa graphic novels.
3. Förra veckan delades den spanskspråkiga världens mest prestigefulla litteraturpris Cervantespriset ut. Cervantes skrev om antihjälten Don Quijote. Vem är litteraturens största anti-hjälte enligt dig?
Stephen R Donaldsons böcker om Thomas Covenant the Unbeliever innehåller en extrem antihjälte. Covenant är en bitter, osympatisk och spetälsk författare som förflyttas till en alternativ värld när han hamnar nära döden. Här blir han tvungen att kämpa mot Lord Foul för att förhindra världens undergång, vilket han gör ytterst motvilligt och under ständig klagan.
Böckerna om Thomas Covenant är extremt mörka och ofta rätt obehagliga. Jag har inte läst alla, efter ett tag kände jag att jag fick nog av Covenants feghet, inbilskhet och ständiga självömkan samt av det faktum att allting bara verkade gå mer och mer käpprätt och helvete.
4. Dela med dig av ett citat som på något sätt anknyter till böcker och författare!
”In old days books were written by men of letters and read by the public. Nowadays books are written by the public and read by nobody” (Oscar Wilde)
Undrar vad Herr Wilde skulle gilla dagens litterära klimat om han tyckte såhär redan år 1894?
För det första: Glöm det jag skrev härom veckan om att det inte skrivs någon svensk fantasy värd namnet, för nu har jag läst två bra böcker på bara några veckor.
För det andra: Stor eloge till Natur & Kultur för det fantastiskt vackra omslaget till ”Ondvinter”! Ett suggestivt, mörkt omslag med mängder av singlande små snöflingor, som är milslångt från de vanliga färglatt tråkiga fantasyomslagen.
Anders Björkelids ”Ondvinter” är första boken i fantasyserien ”Berättelsen om blodet”. I centrum står tvillingarna Sunia och Wulf, som har växt upp på en ensligt belägen gård tillsammans med sin far. Men efter att flera mystiska saker inträffat så visar det sig att fadern inte alls är den enkle bonde han utger sig för att vara. Den lilla familjen tillhör Blodet, och med detta faktum följer inte bara förmågor utan också stora faror.
”Ondvinter” liknar till formatet en bok för de yngre tonåren. Texten är ganska stor, med tjusiga titelblad i början av varje kapitel. Men formatet är lite missvisande – trots att det då är väldigt tjusigt – för den här boken tycker jag passar perfekt även för lite äldre läsare.
Språket är visserligen ganska avskalat, men aldrig enkelt. Sunia och Wulf är tretton år, vilket i Ondvinterns värld innebär att de befinner sig på gränsen till vuxenvärlden. I början av boken berättar de ur ett vi-perspektiv, vilket ger boken en helt egen ton.
Jag måste erkänna att jag sträckläste ”Ondvinter” i endast två sittningar. Det är väldigt spännande och oförutsägbart och jag tycker att Björkelid lyckats extremt väl med att skriva ihop en helt egen mytologi och ett eget berättarspråk.
Jag vill också ge ett plus i kanten för att den fantastiska Sunia får vara en så stark och självständig ung kvinna (eller självständig tillsammans med tvillingen Wulf då), som inte bara kan hantera ett svärd utan också riskera livet för sin älskade bror.
För alla fantasyälskare kan jag varmt rekommendera att läsa den här boken nu i vinter, när snön ligger som djupast.
Anders Björkelid – Ondvinter (Natur & Kultur, 2009)
 | Holly Hock på God jul bloggen! |
 | Linus på God jul bloggen! |
| God jul bloggen! … på Andras 00-talslistor | |
 | Martina på Andras 00-talslistor |
| Andrabokens förbanne… på Bryta om gör ont att läsa |
