Från en läsare om en annan

30 Sep

constantreaderJag har en komplicerad historia med Linda Skugge. Som tonåring hade jag en period när jag avgudade henne och inte kunde tänka mig något coolare jobb än att skriva för Expressen Fredag. Jag var en tonårig indietjej med ganska dåligt självförtroende och mycket stort musikintresse, och att läsa Lindas krönikor om dåligt självförtroende och musik var som att hitta hem. Jag skickade ganska många mejl till henne under den här perioden och hon svarade alltid. Flera gånger publicerades mina mejl på hennes sida i Expressen Fredag. ”Saker under huden” var när den kom ut en av mina absoluta favoritböcker.
När sedan Skugge började skriva en massa konservativa krönikor, ångra att hon kom ut som feminist och började komma med en massa omotiverade påhopp på ungdomar så hörde jag till de som vände henne ryggen. Jag kände mig sviken. Och besviken.

Jag läste Linda Skugges ”40: Constant reader” i våras, men jag har inte lyckats skriva någon recension förrän nu. Eller, jag vet inte ens om det här blir någon recension. Men det blir någonting, en sorts förklaring till varför det är så svårt för mig att skriva om den här boken.

Jag har alltid tyckt att Linda Skugge varit som bäst när hon skrivit nästan lite för personligt. På gränsen till utlämnande. Men den hon utlämnar är ju främst sig själv, som hon hårt och skoningslöst granskar, analyserar och slutligen finner ovärdig. Det är hennes ständiga självtvivel som gör läsningen så intressant, som gör att man står ut med de mer osympatiska delarna av boken (som hennes fatshameing till exempel, som varit ett stående inslag i ungefär allt hon skrivit).
Men det är också hennes kärlek till det skrivna ordet som lyfter den här boken. både det hon skriver själv och det hon läser, och vad läsningen betyder för henne. Hur böckerna blir ett hem och en flykt för den som inte känner sig bekväm bland andra människor. Hur läsandet inte är ett intresse, utan ett sätt att leva.

Den här boken är, precis som den offentliga ”Linda Skugge” själv, bitvis fantastisk och bitvis otroligt irriterande. Det är så det är. Utan vassa kanter och den där bisarra kombinationen av självhat och hybris så hade den här boken förmodligen varit helt ointressant. Och för oss som inte kan låta bli att bry oss om vad Skugge skriver (trots att vi lovat oss själva att aldrig mer göra det) så är det här givetvis obligatorisk läsning.

(Bonusinformation: Jag jobbar på Skugges lokala bibliotek som hon skriver om i boken, där hon tänker sig att hon ska sitta hela dagarna och skriva. Jag vet att hon lånar böcker där, men jag har aldrig sett henne. Och som jag har förstått det så pratar hon nästan aldrig med någon av oss i personalen.)

Linda Skugge – 40: constant reader (Piratförlaget, 2014)

Fantasysommar: Throne of the Crescent Moon

28 Sep

throneDoktor Adoulla Makhslood är trött. Han är den sista ghuljägaren i Dhamsawaat och han börjar verkligen bli för gammal för den här skiten. Tillsammans med sin assistent Raseed börjar han undersöka några märkliga och tydligt övernaturliga mord, och dras snart tillbaka in i den värld full av mörk magi och blodiga offer som han hoppats kunna lämna bakom sig. Det verkar också som att det här kan bli ett av hans allra svåraste fall. Det ser ut som att hela Dhamsawaat är hotat.

Jag har följt Saladin Ahmed på Twitter ett tag. Han skriver intressant om islamofobi, rasism och sexism både inom fantasyvärlden och i allmänhet. Han är vass, smart och ofta väldigt rolig. När jag läste hans debut ”Throne of the Crescent Moon” i somras så hade jag med andra ord ganska höga förväntningar, som tyvärr inte uppfylldes.

Världsbygget är imponerande och jag gillar verkligen de originella karaktärerna. Bara det att hjälten är en överviktig och åldrande rätt så pompös akademiker känns som ett nytt och fräscht grepp. Fantasy som genre skulle må bra av lite fler ålderstigna karaktärer och lite färre utvalda och superbegåvade tonåringar.

Mitt stora problem med den här boken har egentligen inget att göra med vad den handlar om, utan det omständliga berättandet. Scener som skulle kunna vara spännande blir istället utdragna och tjatiga då händelser upprepas först ur ett perspektiv, sedan ett andra och ett tredje innan vi är tillbaka i det första perspektivet igen. Jag brukar inte ha något emot skiftande fokalisering, men i den här boken blir det alldeles för rörigt. Jag tappar tråden och i slutänden också intresset för en fantasyvärld som jag ändå – i teorin – finner väldigt spännande. Mycket synd.

Saladin Ahmed – Throne of the Crescent Moon (DAW books, 2012)

Fantasysommar: The republic of thieves

15 Sep

republicofthievesDet tog fasligt lång tid för mig att komma till skott och läsa tredje delen i Scott Lynchs The Gentlemen Bastards series, ”The Republic of Thieves”. Detta trots att jag tycker att det här en av de absolut smartaste och roligaste fantasyförfattarna som finns. I somras var dock Lynch på Sverige-besök, något som fick mig att äntligen ta tag i att läsa boken.
Om besöket kan jag säga att om ni någonsin får chansen att lyssna på eller prata med Lynch så ta den! En otroligt sympatisk och rolig författare med en hel del självdistans och många vettiga åsikter.

Tredje boken i serien för Locke och Jean till Karthain, en stadsstat där de fruktade bondsmagi styr bakom kulisserna. De båda mästerbedragarna är där för att manipulera ett val i utbyte mot att Locke blir räddad från den långsamma död genom förgiftning som annars är oundviklig. Varken Locke eller Jean gillar att bli manipulerade, men de går motvilligt med på att ta jobbet. När det visar sig att motståndarsidan anlitat Sabetha, deras tidigare kompanjon och Lockes stora kärlek, blir saker genast mer komplicerade …

Den tredje boken i serien är lika underhållande som de tidigare två, även om den är aningen mörkare. Jag gillar det. Både Locke och Jean blir påverkade av allt som händer dem, blir dystrare (Jean) och mer våghalsiga (Locke). Jag gillar också att vi får veta lite mer om den hittills så mystiska Sabetha. Vi får veta mer om hennes drivkrafter och vad som låg bakom hennes beslut att lämna Locke en gång i tiden. En eloge till Lynch för att han låter Sabetha vägra stanna kvar på den piedestal som Locke försöker placera henne på och för att hon vägrar anpassa sig till rollen som the token female i the gentlemen bastards. Jag håller alla tummar och tår för att hon kommer dyka upp igen i kommande böcker i serien (men det vore faktiskt lite märkligt om hon inte gjorde det).

Det avslöjas en hel del saker om Locke i den här boken, saker som jag misstänker kommer ha stor betydelse i framtida böcker. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om dessa avslöjanden faktiskt. Men jag litar på Lynch och är övertygad om att kommande böcker i serien kommer att fortsätta hålla samma höga nivå som de tre första har gjort.

Scott Lynch – The Republic of Thieves (Del Rey, 2013)

Att ge upp en bok

11 Sep

Vi hade EMK-träff i tisdags och för första gången någonsin (?) hade ingen av oss som var med på träffen läst ut boken vi skulle diskutera.
Jag gav ändå boken en ärlig chans. Men när det efter 150 sidor inte hade hänt någonting så kände jag att det inte fanns något annat val än att ge upp. Och då har jag ändå extremt svårt att släppa böcker innan jag läst färdigt dem, oavsett om jag tycker att boken är supertrist eller ej. Jag har svårt att ge upp hoppet, svårt att låta bli att ge även den mest banala bok alldeles för många chanser.
Jag tror alltså att det är ett friskhetstecken att jag faktiskt medvetet lade just den här boken åt sidan. Kanske innebär det att jag även i framtiden kommer att kunna släppa böcker som gör mig förbannad eller tråkar ut mig, istället för en med en dåres envishet fortsätta läsa. För handen på hjärtat, hur ofta händer det att en tråkig bok vänder och blir spännande under de sista hundra sidorna?

(Vilken den tråkiga boken var? ”Freudland” av Mattias Leivinger. En bok som i teorin kunde ha varit psykologfantasy i stil med ”Sofies värld” för vuxna, men som i praktiken var rätt så möglig. Läs inte om ni inte har en märklig förkärlek för böcker där väldigt många ord används för att beskriva absolut ingenting av intresse. Feuerzeug beskrev boken som ”nopprig”, och jag håller med helt om det.)

Fantasysommar: Havet under oss

3 Sep

havetunderossGustaf är läkare på ett helt nybyggt, men synnerligen missskött sjukhus. När han upptäcker att någon stjäl från från sjukhusets förråd så försöker han själv spåra tjuven. Det hela slutar med att Gustaf faller ner i ett hissschakt och vaknar vid ett underjordiskt hav. Ett förbipasserande skepp plockar upp honom och Gustaf finner sig snart indragen i ett äventyr han aldrig ens kunnat drömma om.

Jonas Larssons ”Havet under oss” är en fantasybok som doftar äventyrsroman och pirataction. Jag gillar verkligen idén med det underjordiska havet och det är en detaljerad och levande värld som boken handlar om. Bitvis känns språket en aning tungrott, vilket tyvärr inte är helt ovanligt då det gäller fantasyromaner på svenska. Det verkar helt enkelt vara svårt att hitta rätt nivå språkligt utan att språket känns gammalmodigt och högtravande – eller alltför modernt. Det är få som lyckas helt med den saken (och det är även något som en del översättningar lider av).

När det gäller själva berättelsen så tycker jag att Larsson lyckats skapa intressanta karaktärer och en spännande intrig. Slutet känns lite hastigt. Jag hade hoppats att Gustafs gamla och nya liv skulle knytas samman lite mer, att vi skulle få ett avslut som i högre grad innefattade sjukhuset där berättelsen tar sin början. Eller mer interaktion mellan de två världarna i allmänhet.
”Havet under oss” känns i allmänhet lite oavslutad, trots intressant grundidé. Här finns dock förutsättningar för spännande fantasy, så jag hoppas att Jonas Larsson fortsätter att skriva.

Jonas Larsson – Havet under oss (Undrentide, 2014)

Läsrapport augusti

1 Sep

IMG_20140831_102037

Trudi Canavan – The Novice
Christine Falkenland – Spjärna mot udden
Sandra Beijer – Det handlar om dig
Lev Grossman – The Magician’s Land
Fruktan – Stockholms undergång
Simon Gärdenfors – Död kompis
Anders Fager – En man av stil och smak
John Ajvide Lindqvist – Himmelstrand
Trudi Canavan – The High Lord
Mårten Sandén – Det viskande barnet

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 3
Antal graphic novels/seriealbum: 1
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 3
Antal skräckböcker: 4
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar/antologier: 1
Antal SF-böcker: 0
Antal ungdomsböcker: 2
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 2
Antal ej skönlitterära böcker: 0
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 4
Sammanlagt antal: 10

Det märks att fantasysommaren börjar gå mot sitt slut (även om jag fortfarande har en del böcker kvar att skriva om, vilket jag ska försöka hinna med snarast möjligt). Under augusti månad läste jag mer skräck än fantasy, vilket brukar vara fallet när hösten närmar sig.
Allt som allt har det varit en bra läsmånad, då jag hunnit med en hel del trots jobb och andra distraktioner.

Fantasysommar: Half a king

31 Aug

halfakingVana läsare av den här bloggen har förmodligen tappat räkningen vid det här laget om hur många inlägg jag har skrivit om Joe Abercrombie. Han är en bra fantasyförfattare, okej? Han skriver våldsamma och intressanta böcker och han är dessutom en väldigt produktiv författare som verkar ge ut minst en bok om året. Det ger många blogginlägg.

Hans senaste bok heter ”Half a King” och skiljer sig från de föregående på två sätt:
1. de utspelar sig i en ny – och hyfsat vikingainspirerad – fantasyvärld
2. det är en YA-roman

Förutom dessa två punkter så står det fullkomligt klart från första början att detta är Abercrombie-fantasy. Folk hugger varandra i ryggen, både bildligt och bokstavligt. Det är massor av ond bråd död, även bland de till synes oskyldiga. Det är ibland svårt att avgöra vad som är störst hos en karaktär: girigheten, blodtörstigheten eller hämndlusten. Här finns dessutom, på sant Abercrombie-manér, några riktigt bra plot twists som jag gör allt för att inte förstöra i den här recensionen.

Vår protagonist heter Yarvi och är en ung man född med en halv hand. Han är inställd på ett stillsamt liv som präst, men efter att hans far och bror dör tvingas Yarvi ta tronen. Ett grymt svek gör att han knuffas bort därifrån och in i ett liv som galärslav. Men han vägrar ge upp. Tanken på hämnd håller Yarvi uppe, och ett gäng osannolika allierade hjälper honom på vägen mot sin rättmätiga plats på tronen.

Som vanligt när det gäller en bok av Joe Abercrombie så är det här riktigt underhållande. Det är våldsamt, men lite mindre nattsvart än det varit i tidigare böcker. Kanske har det med att det här räknas som en YA-bok att göra. Förlaget kanske krävde ett slut som inte är en total pyrrhusseger för att inte totalt desillusionera känsliga unga fantasyläsare. Eller så är det Abercrombie själv som mjuknat lite med åren? Jag tyckte ju att hans förra bok ”Red Country”, som jag läste i början av sommaren, var förhållandevis gladlynt jämfört med hans tidigare böcker.

Oavsett vilket, så ser jag fram emot att läsa nästa del i denna bokserie, som enligt ryktet ska komma ut redan i vinter. Jag och alla andra Abercrombie-fans håller tummarna.

Joe Abercrombie – Half a King (Del Rey, 2014)

Söndagsångest

31 Aug

Söndagsångest är verkligen är värdelös företeelse. Men den kan vara svår att undvika när man vet att två tunga sexdagars arbetsveckor stundar, plus att det är terminsstart imorgon. Uppsatsångest OCH söndagsångest är en synnerligen ovärdig kombination.

Planen är att tillbringa dagen med att fortsätta blogga ikapp. Jag har skrivit och tidsinställt en hel del blogginlägg under veckan, och ska försöka komma en bit till idag. Om inte annat så känns det som att det är hög tid att skriva de sista fantasysommar-inläggen nu när sommaren är på väg att blekna bort helt. Dessutom vore det ganska skönt att slippa dåligt bloggsamvete ovanpå all denna ångest.

Men innan jag sätter mig ner med en trave böcker att recensera, så tänkte jag ta en promenad i det alldeles lagom svala och fina höstvädret. Och försöka påminna mig själv om att jag älskar både hösten och mina två jobb, så att det här med att ha ångest är faktiskt helt onödigt egentligen. Vi får se om det kommer att fungera.

Vad gör ni denna söndag? Vadar ni också runt i ångestträsket eller har ni en trevlig dag?

Twitterrecensionernas återkomst

30 Aug

När högarna av orecenserade bara växer i hemmet och bloggandet går på sparlåga så krävs det ibland en omgång twitterrecensioner för att hinna ikapp. Vissa böcker vill man liksom inte hoppa över att skriva om, även om man varken har tid eller utrymme för mer uttömmande recensioner.

Reglerna är som vanligt enkla: max 140 tecken för att beskriva handlingen, max 140 tecken omdöme om boken.

konstenattdöInger Edelfeldt – Konsten att dö (Norstedts, 2014)

Handling: Åldrande fotograf får livskris efter mötet med komplicerad ung kvinna, börjar filosoferar om Konsten och Livet och Döden.

Omdöme: Edelfeldt brukade vara en favoritförfattare, men det här känns ganska trött. Hon har skrivit om liknande teman förr på mer intressant sätt.

egenmäktigtLena Andersson – Egenmäktigt förfarande (Natur & Kultur, 2013)

Handling: Poeten Ester möter konstnären Hugo och passion uppstår. Men kärleken kan vara ett komplicerat och destruktivt maktspel utan vinnare.

Omdöme: Sylvassa formuleringar och något enerverande karaktärer. Det här är en tidlös roman som förtjänar alla hyllningar den fått.

denfemtesystern
Mårten Sandén – Den femte systern(Rabén & Sjögren, 2008)

Handling: Tonårstjej med brottsligt förflutet och synska förmågor dras in i brottsutredning för att skydda sin chef och hindra djävulen från att återfödas.

Omdöme: Spännande och intressant ungdomsskräck. Lite som en svensk Buffy med vättar och annat skrymt. Fast Jannike är mer Faith än Buffy, tror jag.

lillaberlin
Ellen Ekman – Lilla Berlin: So last year (Kolik förlag, 2014)

Handling: Humorstrippar som driver med internet (särskilt instagram), festivaler, karriärister, sexister och alla slags hipsters.

Omdöme: Så jävla roligt! Men känns som ganska smal humor. Är det fortfarande roligt om du aldrig träffat en hipster?

hundvarg
Silke Scheuermann – Timmen mellan hund och varg (Weyler förlag, 2008)

Handling: Två systrar försöker skapa en relation igen efter många år isär. Komplikationer uppstår. Och svartsjuka.

Omdöme: Snyggt relationsdrama. Intressant med systerrelationen, men historien känns ganska distansierad.

Om en zombietrilogi

28 Aug

vassa_tandernas_skog_webI somras passade jag på när alla tre böckerna i Carrie Ryans zombietrilogi fanns inne på ett av biblioteken jag jobbar på och lånade hem dem allihop. Perfekt sommarläsning, tänkte jag. Något som visade sig stämma väl, ned tanke på hur snabbt jag tog mig igenom de sammanlagt över 1000 sidor som trilogin utgör.

Första boken i serien heter ”De vassa tändernas skog”. Vi får lära känna Mary, som aldrig har varit utanför sin lilla by mitt i skogen. För byn är omgärdad av staket och utanför staketen finns de oheliga, som med vassa tänder väntar på att få sprida sin smitta till de levande. Mary trivs inte i byn. Om hon inte blir utvald att gifta sig med någon av byns jämnåriga pojkar så tvingas hon att gå med i Systerskapet, den orden som bestämmer i byn. Men när Mary får chansen att fly byn så blir det inte alls som hon har tänkt sig. Skogen är full av faror och hennes egna känslor hotar att vända upp och ner på hela hennes liv.

Jag var inte så förtjust i första delen i trilogin. Hela grejen med att en The Village-liknande by styrs med patriarkal järnhand trots att det är kvinnor som har makten är obegriplig. Och tröttsam. Ett triangeldrama som känns otroligt konstruerat gör inte saken bättre (jag ogillar triangeldraman av princip, särskilt i ungdomsböcker).
Nackdelen med att ha en isolerad by i skogen är att man missar mycket av det som gör postapokalyptiska zombieböcker intressanta. Det finns ingen svunnen civilisation att jämföra med, inget samhälle att bygga upp igen. Det finns ett artonhundratalslajvande bysamhälle som drivs av idioter och problemet med det är att man som läsare bara tycker att det är skönt när Mary och hennes vänner flyr ut i skogen. Hellre att karaktärerna dödas av zombier än håller på och älta sina jäkla kärleksintriger i all evighet.

de_dodas_-strand_webDet blir bättre redan i den andra boken, ”De dödas strand”. Boken utspelar sig ett antal år efter den första boken, men de båda böckerna visar sig så småningom hänga ihop mer än man från början kan tro.
Gabry bor i en liten kuststad. En kväll följer hon med de andra ungdomarna utanför stadens murar, trots att hon vet att det är där mudona (som zombierna här kallas) finns. En attack sker och flera ungdomar blir bitna, däribland Catcher, som Gabry har känslor för. Uppslukad av skuldkänslor för vad som hänt kan inte Gabry släppa Catcher. Hon tar sig återigen utanför murarna, där hon möter en annan ung man som kommer att påverka hennes framtid i allra högsta grad.

Jag tyckte mycket mer om den andra boken i trilogin än om den första. Delvis för att jag tyckte att det var lättare att sympatisera med Gabry än med Mary, men också för att själva intrigen känns lite mindre konstruerad. Visst, det finns ett triangeldrama här också, men det är inte lika irriterande idiotiskt som det i den första boken.
Dessutom får vi lite fler pusselbitar i den här boken som förklarar vissa saker i den första boken. Inte fullt ut och inte alltid på ett tillfredsställande sätt, men det hjälper till.

den_morka_staden_webDen tredje och avslutande boken heter ”Den mörka staden” och innebär ännu ett perspektivskifte. Vi får här följa en person som det bara berättas om i boken innan (sorry om jag är kryptisk, men vill inte spoila för mycket). Det är ett uppfriskande perspektivbyte från den ganska naiva Gabry till en rätt så bitter, luttrad och streetsmart person. En överlevare, mot alla odds.

Vi har förflyttat oss från en liten by till en småstad till en enorm storstad i böckerna. Paradoxalt nog är det denna tredje bok som känns mest klaustrofobisk (och det menar jag som en komplimang). Här drar Ryan saker till sin spets. Är det värt att överleva till varje pris? Och hur fortsätter man egentligen kämpa utan hopp?

Även i den tredje boken finns det ett triangeldrama (eller kanske ett rektangeldrama? eller vad man nu ska kalla det). På ett sätt gör det mig vansinnig att Ryan pressat in det ännu en gång, men samtidigt så tycker jag att just den här triangeln är den mest intressanta av de tre. Den innehåller fler dimensioner (och på ett sätt så inkapslar den triangeldramat från förra boken) och känns mer avgörande för hela handlingen i boken.

Allt som allt så tycker jag att Ryan har skrivit en riktigt spännande trilogi. Första boken har sina tydliga brister, men de andra två väger upp. Jag tycker att bra zombieböcker vill säga något om att vara människa, och det gör den här trilogin. Att det känns som att Ryan inte ger samma svar i de tre böckerna är faktiskt bara en fördel. För om något är väl det själva definitionen av mänskligheten, att det är upp till var och en att definiera vad det är som gör livet värt att leva. Eller överleva.

Carrie Ryan – De vassa tänderna skog (Styxx fantasy, 2011)
Carrie Ryan – De dödas strand (Styxx fantasy, 2012)
Carrie Ryan – Den mörka staden (Styxx fantasy, 2013)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 78 andra följare