Fantasysommar: Shades of Milk and Honey

20 Aug

shadesofmilkMary Robinette Kowals ”Shades of Milk and Honey” är som en Jane Austen-roman med en liten twist av magi. Diskret magi, givetvis, för det finns inget värre än att vräka på för mycket. En diskret doft av rosor kanske. Eller en illusion som får träden i en pittoresk liten akvarellmålning att röra sig som i en bris. Eller varför inte en fejkad stjärnhimmel i taket på salongen?

Det mest fantastiska och samtidigt mest irriterande med den här romanen är att äkta magi – full av oändliga möjligheter – existerar, men att den enbart verkar användas till totalt triviala saker. Som ett få ens lätt nedgångna egendom att se lite tjusigare ut så att grannarna inte ska förstå att en lider av ekonomiska problem. Eller en illusion som ska få ens utstående framtänder att bli mindre framträdande så att en på så vis lättare kan fånga en make.

Å ena sidan känns det på något sätt självklart att magi skulle användas på detta sätt. Lite deppigt, men självklart. Det hade förmodligen varit samma sak om magi funnits i vår värld. Vem skulle köpa foundation för tusen spänn om en kunde skapa sig en illusion av perfekt hy liksom?
Å andra sidan så blir det bitvis lite klaustrofobiskt i Kowals fantasyvärld. Det handlar så mycket om utseende och anseende att man kan bli helt galen av att tänka på allt fantastiskt magin skulle kunna göra om man faktiskt tog den på allvar. Men, som läsare är man inte ensam om att känna så. Vilket gör frustrationen lite lättare att bära.
Över huvud taget gillar jag hur magin beskrivs och hur den fungerar. Att väva illusioner är verkligen en konstform i den här boken, och Kowal beskriver konsten på ett utsökt sätt.

Självklart innehåller den här boken också en mycket austensk kärlekshistoria mellan två parter som till en början ständigt lyckas missförstå och förolämpa varandra. Inget att anmärka där, utom möjligtvis att slutet känns lite väl hastigt. Jag hade inte haft något emot om boken varit 50 sidor längre och den allra sista delen lite mer utvecklad.
Men det är en imponerande debut av en författare jag gärna skulle vilja läsa mer av. Inte minst då hon vann en Hugo på Worldcon bara härom dagen (och mottog den klädd i en helt fantastisk regencyklänning!).

Sammanfattningsvis så skulle jag vilja påstå att om du gillar Austen (och inte avskyr magiska inslag i böcker) så kommer du att gilla ”Shades of Milk and Honey”. I jämförelse med Gail Carrigers Soulless-böcker så är det här lite mer sofistikerat, men jag kan tänka mig att de borde tilltala ungefär samma typ av läsare.

Mary Robinette Kowal – Shades och Milk and Honey (Corsair, 2010)

Augustienkät

19 Aug

Än dröjer det innan hösten är här på allvar, även om en del märkliga människor redan börjat klä på sig höstkappor och halsdukar trots tjugogradig värme utomhus. Men såhär mot slutet av augusti känns det som en bra tid att utvärdera sommaren.
Och finns det egentligen något bättre sätt att göra det än med en enkät? (fyll gärna i den själva i kommentarerna eller i egen blogg!)

Vad har du läst i sommar? Fantasy, fantasy och åter fantasy. Samt några ungdomsböcker. Och pyttelite skräck.

Vad önskar du att du hade läst i sommar? Jag är rätt nöjd med läsningen som blev, måste jag säga.

Sommarens bästa: Att bloggkatten med diabetes blivit såpass frisk att han slipper insulinsprutorna. Hurra!

Sommarens sämsta: Chockdödsvärmen. Samt det faktum att jag jobbade på ett extremvarmt bibliotek (med trasig kaffemaskin – the horror! the horror!) under de allra varmaste veckorna.

Sommarens favoritklädsel: Svalast möjliga klänning + ballerinaskor.

Sommarens favoritmat/dryck: Jag kan inte ens räkna hur många av mina luncher som bestod av sån där självplocksallad i olika sammansättningar. Eller hur mycket pengar jag gjorde av med på iskaffe.

Sommarens mest oväntade: Att jag blev helt hooked på Ingress och började promenera en dryg mil om dagen.

Hur mycket ser du fram emot hösten på en skala från 1-10? 10, givetvis!

Fantasysommar: The hundred thousand kingdoms

3 Aug

hundredthousandYeine är en nittonårig hövding hos ett barbarfolk i norr. Men hennes mor kom från den mäktiga staden Sky i södern. Hon var en av Arameri, det folk som härskar över alla länder. När Yeine kommer till Sky blir hon till sin förvåning utnämnd till tronarvinge och dras in i en kamp mot de andra arvingarna om rätten till tronen. Men i hennes maktkamp lär hon känna Arameris mäktigaste vapen; fallna gudar som fängslats och som tvingas tjäna tronen på olika sätt.
Yeine inser att maktkampen hon dragits in i handlar mer om vem som kommer att sitta på tronen, det handlar om hur framtiden kommer att se ut för alla de hundratusentals riken som Arameri härskar över.

N.K. Jemisins ”The Hundred Thousand Kingdoms” är en bok som lämnar mig ganska kluven. Å ena sidan gillar jag verkligen världsbygget; historian, magin, gudarna, folket och de politiska spelet som pågår i Sky. Å andra sidan är jag inte helt såld på kärlekshistorien i boken.

Yeine känner sig dragen till den fallne och fängslade guden Nahadoth, the Nightlord. Det är lite som en vampyrkärlekshistoria i kvadrat, där Nahadoth inte bara kan döda Yeine fysiskt utan även psykiskt om de någonsin skulle komma till skott. Så det är mycket trånande och långa blickar och Nahadoth som dyker upp i Yeines sovrum om nätterna likt en stalkande Edward Cullen. Plus hot om att hon kan dö när som helst i hans närhet, givetvis, vilket känns gjort tusen gånger om.
Jag har också lite svårt att komma över känslan av att Nahadoth är Morpheus från Neil Gaimans ”Sandman”. Han är lång, svarthårig och blek och har en svart mantel som ändrar form med skuggorna. Han kan ändra utseende utefter människors förväntningar eller önskningar (och blir alltså mörkare i hyn när han umgås med Yeine). Jag tror till och med att hans ögon beskrivs som stjärnor i mörkret vid något tillfälle. Känslan av att Nahadoth = Morpheus förstärks också av att den fallne guden i den här boken har en dysfunktionell gudafamilj, precis som Morpehus har sina brödar och systrar i The Endless.

Även om jag inte är helt förtjust i kärlekshistorien i boken, så gillar jag verkligen Yeines berättarröst. Hon kommer då och då med små sidoutläggningar, hänvisar till vad som har hänt förut eller kommer hända sen. Resultatet blir en ganska informell berättarröst, som på ett bra sätt tar udden av den något melodramatiska kärlekshistorien.
Jag är också väldigt förtjust i tricksterguden Sieh, som blir en av Yeines närmaste förtrogna.

Så länge du inte får nässelutslag av vampyrkärlekshistorier med ”dark and brooding”-dudes så är ”The Hundred Thousand Kingdoms” en riktigt läsvärd fantasyroman. Inte minst för det fantastiskt gedigna världsbyggets skull.

N.K. Jemisin – The Hundred Thousand Kingdoms (Orbit, 2010)

Läsrapport juli

2 Aug

IMG_20140802_113809

Carrie Ryan – De vassa tändernas skog
Scott Lynch – The Republic of Thieves
Carrie Ryan – De dödas strand
Carrie Ryan – Den mörka staden
Mary Robinette Kowal – Shades of Milk and Honey
Saladin Ahmed – Throne of the Crescent Moon
Trudi Canavan – The Magicians’ Guild
Joe Abercrombie – Half a King
Ellen Ekman – Lilla Berlin : so last year
Silke Scheuermann – Timmen mellan hund och varg

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 5
Antal graphic novels/seriealbum: 1
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 5
Antal skräckböcker: 0
Antal postapo/dystopier: 3
Antal novellsamlingar/antologier: 0
Antal SF-böcker: 0
Antal ungdomsböcker: 4
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 1
Antal ej skönlitterära böcker: 0
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 4
Sammanlagt antal: 10

Det märks att det är sommar. Jag läser och läser och läser, men har knappt orkat öppna datorn på flera veckor. Det har varit för varmt för de flesta inomhusaktiviteter och då jag jobbat två juliveckor har jag inte velat tillbringa mer tid vid datorn än absolut nödvändigt när jag väl varit ledig.
Juli var med andra ord en bra läsmånad, men en usel bloggmånad. Vilket i och för sig inte är något unikt för just den här bloggen, men jag hoppas att det blir lite mer balans under den här månaden.

I broderns skugga

12 Jul

nattbrorJakob fyller snart tio år. Det är samma ålder som hans bror, som också hette Jakob, blev. Födelsedagen närmar sig och Jakob drömmer om sin bror. Han undrar om han också kommer att dö när han fyller tio och om brodern då kommer att återvända för att ta tillbaka sitt liv.
Men så lär Jakob känna Miranda. Hon får honom att våga göra sånt han aldrig tidigare vågat, får honom att stiga ur sin döde brors skugga för första gången.

”Min nattbror” är egentligen Joanna Hellgrens första bok och kom ut i Frankrike 2008. Nu ges den för första gången ut på svenska, efter framgångarna med serien ”Frances”.

Det har hänt en hel del med Hellgrens tecknarstil sedan den här debuten tecknades. Bilderna är enklare i den här boken om man jämför med de ibland oerhört detaljerade sidorna i ”Frances”.
Det betyder inte att ”Min nattbror” är dåligt tecknad. Tvärtom. Jag tycker att de lite enklare teckningarna passar den här melankoliska historien om en ganska ensam pojke väldigt bra. Det känns som att den här serieromanen är mer fokuserad på text än på bild, till skillnad från Hellgrens senare böcker. Vilket inte heller är någon nackdel, för det är en fin berättelse det här.
Mycket läsvärd.

Joanna Hellgren – Min nattbror (Galago, 2014)

Fantasysommar: Red Country

9 Jul

redcountryJag köpte Joe Abercrombies ”Red Country” (och fick den signerad) på Swecon 2012 och har sparat boken till passande tillfälle sedan dess. Passande tillfälle visade sig vara denna fantasysommar, vilken även är den sommar då Abercrombie ger ut sin första YA-bok. Bra tajming frånm min sida, med andra ord.

Precis som ”Best Served Cold” och ”The Heroes” skulle man kunna beskriva ”Red Country” som en fristående fantasyroman i teorin. I praktiken går man miste om ganska mycket om man inte läser de fem föregående böckerna innan man sätter tänderna i den här. Och det är inte enbart på grund av att tidigare förekommande karaktärer dyker upp igen. Abercrombies böcker hänger också ihop tematiskt och jag har svårt att tänka mig att man som läsare skulle uppskatta den cyniska världsbild som presenteras i den här boken om man inte redan bekantat sig med den ännu mer cyniska världsbild som förekommer i tidigare böcker.

När Shy South återvänder till sin gård efter en kort resa till närmaste handelsbod så finner hon gården nedbränd, sin gamle medhjälpare hängd och sina två småsyskon kidnappade. Hon ger sig iväg på jakt efter sina syskon tillsammans med sin styvfar, och på vägen genom Far Country träffar hon på en mängd skrupellösa karaktärer och några godhjärtade sådana. Och hon lär sig snart att de inte är så lätta att skilja mellan. Och hon lär sig dessutom att alla har ett förflutna och om man inte är försiktig så hinner det ikapp en när man minst anar det …

”Red Country” är lika våldsam och lika våldsamt underhållande som alla Abercrombies böcker, med den lilla skillnaden att i den här boken så finns det faktiskt en liten chans att ljuset i tunneln inte är ett tåg. Eller vad nu motsvarigheten skulle kunna vara i den här rälslösa vildavästernvärlden.
Att boken är lite mer hoppfull än tidigare böcker betyder inte att den är någon feelgoodroman. Men det går inte åt helvete för precis alla karaktärer precis hela tiden, vilket faktiskt är ganska skönt.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen och karaktärerna i boken, men jag kan avslöja att den innehåller ett mycket efterlängtat återseende för alla Abercrombie-fans. Plus alla blodiga strider, lönnmord, svek, lögner och dysfunktionella kärlekshistorier man kan önska sig.

Joe Abercrombie – Red Country (Gollancz, 2012)

Läsrapport juni

1 Jul

IMG_20140630_133223

Gail Carriger – Etiquette & Espionage
Julie Otsuka – Vi kom över havet
Joe Abercrombie – Red Country
Inger Edelfeldt – Konsten att dö
N.K Jemisin – The Hundred Thousand Kingdoms
Brian K. Vaughan m.fl – Y: the last man, vol 1: Unmanned
Gene Wolfe – The Book of the New Sun, vol 1: Shadow & Claw
Mårten Sandén – Den femte systern

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 5
Antal graphic novels/seriealbum: 1
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 4
Antal skräckböcker: 1
Antal postapo/dystopier: 2
Antal novellsamlingar/antologier: 0
Antal SF-böcker: 1
Antal ungdomsböcker: 2
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 1
Antal ej skönlitterära böcker: 0
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 1
Sammanlagt antal: 8 (eller 9 egentligen)

Ibland läser man böcker som gör det väldigt komplicerat att sammanställa månadens läsning. Som Gene Wolfes bok, som egentligen är en samlingsutgåva med de två första böckerna i bokserien ”The Book of the New sun”. Räknas det som en eller två böcker då? Att boken dessutom är en svårdefinierad genreblandning av SF, fantasy och postapokalyps gör inte sammanställande enklare direkt.

Jag är i allmänhet nöjd med månadens läsning. Jag hade nog räknat med att hinna läsa mer under semesterns första veckor, men har man gett sig själv i uppdrag att hinna läsa en bunt med fantasytegelstenar under sommaren så får man nog vara nöjd om man hinner med mer än en i veckan.

Bland änglar och monster

30 Jun

bloodandstarlightSPOILERVARNING FÖR ”A DAUGHTER OF SMOKE AND BONE”!

Jag läste (och tyckte mycket om) första delen i Laini Taylors trilogi om blåhåriga Karou och ängeln Akiva förra sommaren inför min resa till Prag. Av någon anledning dröjde det nästan ett år innan jag kom mig för att läsa den andra delen, med titeln ”Days of Blood and Starlight”. Lite hade jag oroat mig för om den andra delen skulle hålla samma höga kvalitet, men oron var helt obefogad. Om något så tycker jag faktiskt att denna andra del är snäppet bättre än den första.

Karou har gått under jorden. Inte nog med att änglarna fortfarande är ute efter henne, hennes mycket offentliga fajt med Akivas änglavänner har gjort henne till något av ett internetfenomen. Hon har ingen plats i varken människornas värld eller den värld av monster och änglar som hon egentligen tillhör. Full av ilska och sorg bygger Karou vidare på sin fosterfars Brimstones livsverk. Hon omvandlar tänder till magi och väcker liv i de döda. Men frågan är om chimärernas kamp verkligen är så ärbar som deras ledare vill få den att framstå?

I den här andra boken handlar det mycket mer om chimärerna än i den första. Något jag gillar, för jag tycker att deras värld är oerhört intressant. Mer intressant än serafim, som också får mycket mer utrymme i den här boken än i den första där vi främst fick lära känna Akiva. Här får vi veta mer om både monster och änglar, och det vi får veta gör båda sidorna mer komplexa. Det är något jag uppskattar med de här böckerna, att inget är så enkelt eller entydligt som man kan tro till en början. Det finns alltid fler sidor av saken, och ibland är det oerhört svårt för både böckernas karaktärer och läsaren att avgöra vad som är moraliskt riktigt.

Den sista delen heter ”Dreams of Gods and Monsters”. Den kom ut i april i år. Även om jag är otroligt nyfiken på hur det hela ska sluta (jag sätter en hundring på att det kommer att vara EPISKT), så hade jag tänkt invänta pocketutgåvan innan jag köper boken. Om inte annat så för att bespara mina handleder över 600 sidor tegelsten.

Laini Taylor – Days of Blood and Starlight (Hodder & Stoughton, 2013)

Semesterrapport

29 Jun

Jag har semester och tillbringar uppenbarligen inte tiden med att blogga. Istället läser jag massor av fantasy, tar promenader, umgås med vänner, storstädar lägenheten, dricker kaffe, klappar katter, knarkar tv-serier och spelar tv-spel. Att det mest är kallt och regnigt passar mig ypperligt, jag som föredrar höstväder framför sommarväder. Men jag hoppas att det kommer bli åtminstone några soliga dagar så att jag kan åka till landet och inviga min nya baddräkt med ett dopp i viken.
Jag ska också försöka ignorera bristen på blogglust och ändå skriva om alla de böcker jag läser under ledigheten.

Hur ser era semesterplaner ut? Har ni redan flyttat in i hängmattan för gott eller har ni några veckor kvar till ledigheten?

Långtråkig dystopi

19 Jun

stadenutankvinnorI ett framtida Stockholm är staden delad, efter en period av eskalerande våld och hot mot stadens kvinnor. En mur skiljer de norra stadsdelarna, där männen bor, från de södra, där kvinnorna och barnen håller till. Jakob Hall kommer till den norra staden från ett friare liv i skärgården och hans möte med staden väcker gamla minnen till liv.

Madeleine Hessérus ”Staden utan kvinnor” är en sådan där bok som låter superintressant i teorin men som i praktiken visar sig vara riktigt tråkig. Jag hade väntat mig en dystopisk och vass samtidsskildring i stil med Ninni Holmqvists ”Enhet”, men får istället en retrospektiv kärlekshistoria berättad av en för mig helt ointressant karaktär. Samt något slags modern flanörroman, där män sitter på ölkaféer och Talar Med Andra Män Om Livet.
Gäsp.

Något jag ofta kom på mig själv med att tänka på under läsningen var att jag hellre läst boken ur en kvinnas synvinkel. Visst får vi veta vad som hänt, hur och varför staden delades, men vägen dit är så oändligt lång och omständlig. Samt innehåller alldeles för många sekvenser som återberättas istället för att skildras i stunden. Det gör att jag aldrig fångas av historien. Det är också något med Hessérus lite torra språk som inte alls fungerar för mig, som gör att jag känner ett ständigt motstånd mot texten.
Jag tyckte även att det var synd att en bok som så tydligt handlar om en specifik stad innehåller så få ordentliga miljöskildringar av själva staden. Istället för att använda existerande miljöer och ge dem en dypstopisk twist så hamnar vi på påhittade ställen som Kafé Julian och Narvagalleriorna, som känns som att de inte har någon koppling till den existerande staden.

”Staden utan kvinnor” var för mig en enda lång besvikelse. Jag brukar vanligtvis inte hoppa över sidor i böcker jag läser, men i den här blev det en nödvändighet för att jag alls skulle ta mig till slutet. Inget gott betyg.

Madeleine Hessérus – Staden utan kvinnor (Natur & Kultur, 2012)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 75 andra följare