Superhjältesöndag: Oberörbar

19 Okt

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Superhjältesöndag. Håll utkik efter fler inlägg under dagen!

rogue
(bild lånad från giantbomb.com)

Jag har alltid varit fascinerad av superhjälteskapets och superkrafternas baksidor. Priset som måste betalas för de fantastiska krafterna och förmågorna. Uppoffringarna som måste göras. Drömmarna som måste överges.

Det här är ett av skälen till att jag alltid har gillat X-men. Detta gäng av Marvel-mutanter tvingas brottas både med sina egna krafter och med omvärldens fördomar mot mutanter. Trots allt de gör för att skydda mänskligheten som betraktas de fortfarande som monster av omgivningen – och i många fall även av sig själva.

Rogues förmåga är att hon genom hudkontakt kan absorbera andra personers livskraft, minnen och (om de också är mutanter) superkrafter. Det är en enormt mäktig och ofta väldigt användbar, som gör Rogue till en formidabel fighter. Men det gör henne också väldigt ensam.
Tänk dig själv att aldrig kunna vara nära en annan människa utan att riskera hens liv. Att något så simpelt som ett handslag eller en kram blir en omöjlighet. Att tvingas gå igenom livet i en bubbla av fysisk ensamhet, där den enda hudkontakt en har riskerar att döda.

Ni som har sett filmerna men aldrig läst serierna har fått en väldigt förvriden bild av Rogue. Jag tycker att filmerna i allmänhet hållit ganska hög klass, men jag kommer aldrig förlåta vad de gjorde med Rogues karaktär. Det var som att de förminskade hela hennes person och hennes kamp med att finna sin plats.

Precis som i filmen så upptäcker Rogue sina krafter som tonåring under en kyss med en pojke hon är förtjust i. Ofrivilligt absorberar hon pojkens livskraft, vilket gör att han hamnar i koma. Rogue blir efter den traumatiserande upplevelsen övertygad om att hon drabbats av förbannelse och rymmer hemifrån. Hon blir funnen av den mäktiga mutanten Mystique och går först med i Brotherhood of Evil Mutants. Det är inte förrän hon har permanent absorberat X-menmedlemmen Ms Marvels minnen och krafter som hon vänder sig till X-men.

Jag har alltid sympatiserat med Rogues kamp att försöka bevisa att hon passar in i X-men och att de kan lita på henne. Skuldbördan hennes krafter medfört är enorm, inte minst när det gäller hennes tonårsförälskelse som hamnar i permanent koma på grund av henne. Då och då hänfaller Rogue till ett ganska självuppoffrande beteende när det gäller liv eller död för de andra medlemmarna i X-men. Förmodligen är det hennes sätt att göra bot, att försöka använda sina krafter för att absorbera sådant som hotar att döda någon av hennes vänner.

Den stora styrkan med X-men tycker jag alltid har varit den komplexa moraliteten och superhjälteskapets baksidor. Även superhjältar kan ha personliga problem. Även superskurkar kan kämpa för det goda. Allianser skiftar ständigt i den här serien, och Rogue är långt ifrån den enda som byter sida eller som kämpar med sina inre demoner. Men hennes kamp är en av de jag varit mest fascinerad av.
För trots hur många gånger hon räddar världen (eller universum), så kommer hon alltid att tvingas att vara vaksam i närheten av andra för att inte riskera att använda sina krafter av misstag. Hon kommer alltid att vara ensam på det sättet. Men det behöver inte betyda att hon är ett monster.

 

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

 

Ni missar väl inte morgondagens superhjältesöndag?

18 Okt

Imorgon har Fiktiviteter tagit initiativet till en superhjältesöndag. Mycket trevligt tycker jag, som ju hyser ett stort intresse för både superhjältar och superskurkar. Imorgon förmiddag kommer mitt bidrag till superhjältesöndagen upp. De andra inläggen kan ni lätt hålla koll på genom att titta in hos Fiktiviteter under dagen.

Fantasysommar: The Magician’s Land

4 Okt

magicianslandEftersom det här är sista delen i en trilogi som innehåller inlägget spoilers om The Magicians och The Magician King. Beware! 

”The Magician’s Land” är tredje delen i Lev Grossmans fantasytrilogi. Det har gått några år sen förra delen. Quentin har efter att ha blivit utkastat från det magiska landet Fillory återvänt till internatskolan Brakebills, som lärare. Han trivs bättre med lärarrollen än han väntat sig, men han har svårt att släppa förlusten av sitt kungarike och sina vänner som stannade kvar där. Tanken på att återvända till Fillory har blivit en besatthet som driver honom att begå en rad mycket tvivelaktiga handlingar tillsammans med en f.d elev som har en förmåga att skapa problem.

Jag tror att det här är den första delen i trilogin där jag verkligen gillar Quentin. Visst är han bitter och desillusionerad och bitvis en rätt stor douchebag, men det är lite en del av hans personlighet. Han är också fokuserad och driven på ett sätt som han aldrig varit förut, och han är beredd att offra ganska mycket av sig själv för andras skull. Medelålders Quentin är helt enkelt lite mer sympatisk än unge Quentin. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste gilla en protagonist för att gilla en bok, men det känns lite skönt när en karaktär växer upp.

”The Magician’s Land” knyter samman de två första böckerna på ett bra sätt. Karaktärer, platser och bihandlingar från de tidigare böckerna får ordentliga avslut, vissa på ganska förvånande sätt. Andra på väldigt välförtjänta sätt (ja, jag syftar på en viss rävgud). Quentins desperata famlande genom magins skuggmarker känns som en parallell till Julias resa i den förra boken.

Det här känns som en värdig avslutning på en trilogi som jag är oerhört förtjust i. Den är lite ljusare än de andra böckerna, lite mindre  cyniskt distanserad. Kanske på grund av att Quentin och de andra äntligen växt upp ordentligt och äntligen lärt sig uppskatta vad de har. Lärt sig att inte ta magin för given.

Lev Grossman – The Magician’s Land (Dutton, 2014)

På efterkälken

3 Okt

Det verkar som att det har blivit ett permanent tillstånd, det här att jag ständigt ligger flera månader efter med mina bokrecensioner. Det är inte så att jag tröttnat på bloggen, jag lovar, men jag har helt enkelt inte riktigt tid. Och inte blir det bättre av att den där högen med lästa böcker växer ständigt …

Jag tänkte försöka göra ett allvarligt försök att hinna ikapp nu under hösten. För det första vore det kanske fint om jag kunde få ur mig de sista fantasysommar-inläggen innan vintern är här och för det andra vore det ännu lite finare om jag slapp ha dåligt samvete över de obebloggade recensionsexemplar som samlats på hög här hemma. De andra böckerna får vänta. jag misstänker att det betyder att jag inte kommer att skriva om dem alls om jag inte gör fler twitterrecensionsinlägg, men så får det vara. Bättre än att det inte blir bloggat alls.

Hur gör ni för att hinna med era bloggar när tiden inte räcker till? Skriver ni kortare, mer sällan eller ger ni upp något annat för att ha tid med bloggen? Har ni några tips att komma med till den här stressade bokbloggaren som verkligen vill hitta tillbaka till bloggflytet igen?

Läsrapport september

2 Okt

IMG_20141002_115120

Mörkerseende (skräckantologi)
Philip Pullman – The Golden Compass
Marisha Pessl – Night Film
Stina Hjelm – Mitt dåliga samvete
Salla Simukka – Röd som blod
Christin Ljungqvist – Rävsång
Derf Backderf – My friend Dahmer

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 3
Antal graphic novels/seriealbum: 2
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 1
Antal skräckböcker: 2
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar/antologier: 1
Antal SF-böcker: 0
Antal ungdomsböcker: 2
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 1
Antal ej skönlitterära böcker: 0
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 2
Sammanlagt antal: 7

Hösten är här och därmed har läsflytet avstannat en aning. Jag har helt enkelt inte tid. För tillfället bollar jag att skriva uppsats med att jobba på fyra olika bibliotek, vilket inte direkt ger mig oceaner av lästid.
Jag är ändå nöjd med månadens läsning. Många bra böcker. Och jag har inte alls läst lika mycket som det kanske ser ut som på bilden, eftersom jag bara läst första delen i His Dark Materials-tegelstenen som innehåller hela trilogin.

Från en läsare om en annan

30 Sep

constantreaderJag har en komplicerad historia med Linda Skugge. Som tonåring hade jag en period när jag avgudade henne och inte kunde tänka mig något coolare jobb än att skriva för Expressen Fredag. Jag var en tonårig indietjej med ganska dåligt självförtroende och mycket stort musikintresse, och att läsa Lindas krönikor om dåligt självförtroende och musik var som att hitta hem. Jag skickade ganska många mejl till henne under den här perioden och hon svarade alltid. Flera gånger publicerades mina mejl på hennes sida i Expressen Fredag. ”Saker under huden” var när den kom ut en av mina absoluta favoritböcker.
När sedan Skugge började skriva en massa konservativa krönikor, ångra att hon kom ut som feminist och började komma med en massa omotiverade påhopp på ungdomar så hörde jag till de som vände henne ryggen. Jag kände mig sviken. Och besviken.

Jag läste Linda Skugges ”40: Constant reader” i våras, men jag har inte lyckats skriva någon recension förrän nu. Eller, jag vet inte ens om det här blir någon recension. Men det blir någonting, en sorts förklaring till varför det är så svårt för mig att skriva om den här boken.

Jag har alltid tyckt att Linda Skugge varit som bäst när hon skrivit nästan lite för personligt. På gränsen till utlämnande. Men den hon utlämnar är ju främst sig själv, som hon hårt och skoningslöst granskar, analyserar och slutligen finner ovärdig. Det är hennes ständiga självtvivel som gör läsningen så intressant, som gör att man står ut med de mer osympatiska delarna av boken (som hennes fatshameing till exempel, som varit ett stående inslag i ungefär allt hon skrivit).
Men det är också hennes kärlek till det skrivna ordet som lyfter den här boken. både det hon skriver själv och det hon läser, och vad läsningen betyder för henne. Hur böckerna blir ett hem och en flykt för den som inte känner sig bekväm bland andra människor. Hur läsandet inte är ett intresse, utan ett sätt att leva.

Den här boken är, precis som den offentliga ”Linda Skugge” själv, bitvis fantastisk och bitvis otroligt irriterande. Det är så det är. Utan vassa kanter och den där bisarra kombinationen av självhat och hybris så hade den här boken förmodligen varit helt ointressant. Och för oss som inte kan låta bli att bry oss om vad Skugge skriver (trots att vi lovat oss själva att aldrig mer göra det) så är det här givetvis obligatorisk läsning.

(Bonusinformation: Jag jobbar på Skugges lokala bibliotek som hon skriver om i boken, där hon tänker sig att hon ska sitta hela dagarna och skriva. Jag vet att hon lånar böcker där, men jag har aldrig sett henne. Och som jag har förstått det så pratar hon nästan aldrig med någon av oss i personalen.)

Linda Skugge – 40: constant reader (Piratförlaget, 2014)

Fantasysommar: Throne of the Crescent Moon

28 Sep

throneDoktor Adoulla Makhslood är trött. Han är den sista ghuljägaren i Dhamsawaat och han börjar verkligen bli för gammal för den här skiten. Tillsammans med sin assistent Raseed börjar han undersöka några märkliga och tydligt övernaturliga mord, och dras snart tillbaka in i den värld full av mörk magi och blodiga offer som han hoppats kunna lämna bakom sig. Det verkar också som att det här kan bli ett av hans allra svåraste fall. Det ser ut som att hela Dhamsawaat är hotat.

Jag har följt Saladin Ahmed på Twitter ett tag. Han skriver intressant om islamofobi, rasism och sexism både inom fantasyvärlden och i allmänhet. Han är vass, smart och ofta väldigt rolig. När jag läste hans debut ”Throne of the Crescent Moon” i somras så hade jag med andra ord ganska höga förväntningar, som tyvärr inte uppfylldes.

Världsbygget är imponerande och jag gillar verkligen de originella karaktärerna. Bara det att hjälten är en överviktig och åldrande rätt så pompös akademiker känns som ett nytt och fräscht grepp. Fantasy som genre skulle må bra av lite fler ålderstigna karaktärer och lite färre utvalda och superbegåvade tonåringar.

Mitt stora problem med den här boken har egentligen inget att göra med vad den handlar om, utan det omständliga berättandet. Scener som skulle kunna vara spännande blir istället utdragna och tjatiga då händelser upprepas först ur ett perspektiv, sedan ett andra och ett tredje innan vi är tillbaka i det första perspektivet igen. Jag brukar inte ha något emot skiftande fokalisering, men i den här boken blir det alldeles för rörigt. Jag tappar tråden och i slutänden också intresset för en fantasyvärld som jag ändå – i teorin – finner väldigt spännande. Mycket synd.

Saladin Ahmed – Throne of the Crescent Moon (DAW books, 2012)

Fantasysommar: The republic of thieves

15 Sep

republicofthievesDet tog fasligt lång tid för mig att komma till skott och läsa tredje delen i Scott Lynchs The Gentlemen Bastards series, ”The Republic of Thieves”. Detta trots att jag tycker att det här en av de absolut smartaste och roligaste fantasyförfattarna som finns. I somras var dock Lynch på Sverige-besök, något som fick mig att äntligen ta tag i att läsa boken.
Om besöket kan jag säga att om ni någonsin får chansen att lyssna på eller prata med Lynch så ta den! En otroligt sympatisk och rolig författare med en hel del självdistans och många vettiga åsikter.

Tredje boken i serien för Locke och Jean till Karthain, en stadsstat där de fruktade bondsmagi styr bakom kulisserna. De båda mästerbedragarna är där för att manipulera ett val i utbyte mot att Locke blir räddad från den långsamma död genom förgiftning som annars är oundviklig. Varken Locke eller Jean gillar att bli manipulerade, men de går motvilligt med på att ta jobbet. När det visar sig att motståndarsidan anlitat Sabetha, deras tidigare kompanjon och Lockes stora kärlek, blir saker genast mer komplicerade …

Den tredje boken i serien är lika underhållande som de tidigare två, även om den är aningen mörkare. Jag gillar det. Både Locke och Jean blir påverkade av allt som händer dem, blir dystrare (Jean) och mer våghalsiga (Locke). Jag gillar också att vi får veta lite mer om den hittills så mystiska Sabetha. Vi får veta mer om hennes drivkrafter och vad som låg bakom hennes beslut att lämna Locke en gång i tiden. En eloge till Lynch för att han låter Sabetha vägra stanna kvar på den piedestal som Locke försöker placera henne på och för att hon vägrar anpassa sig till rollen som the token female i the gentlemen bastards. Jag håller alla tummar och tår för att hon kommer dyka upp igen i kommande böcker i serien (men det vore faktiskt lite märkligt om hon inte gjorde det).

Det avslöjas en hel del saker om Locke i den här boken, saker som jag misstänker kommer ha stor betydelse i framtida böcker. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om dessa avslöjanden faktiskt. Men jag litar på Lynch och är övertygad om att kommande böcker i serien kommer att fortsätta hålla samma höga nivå som de tre första har gjort.

Scott Lynch – The Republic of Thieves (Del Rey, 2013)

Att ge upp en bok

11 Sep

Vi hade EMK-träff i tisdags och för första gången någonsin (?) hade ingen av oss som var med på träffen läst ut boken vi skulle diskutera.
Jag gav ändå boken en ärlig chans. Men när det efter 150 sidor inte hade hänt någonting så kände jag att det inte fanns något annat val än att ge upp. Och då har jag ändå extremt svårt att släppa böcker innan jag läst färdigt dem, oavsett om jag tycker att boken är supertrist eller ej. Jag har svårt att ge upp hoppet, svårt att låta bli att ge även den mest banala bok alldeles för många chanser.
Jag tror alltså att det är ett friskhetstecken att jag faktiskt medvetet lade just den här boken åt sidan. Kanske innebär det att jag även i framtiden kommer att kunna släppa böcker som gör mig förbannad eller tråkar ut mig, istället för en med en dåres envishet fortsätta läsa. För handen på hjärtat, hur ofta händer det att en tråkig bok vänder och blir spännande under de sista hundra sidorna?

(Vilken den tråkiga boken var? ”Freudland” av Mattias Leivinger. En bok som i teorin kunde ha varit psykologfantasy i stil med ”Sofies värld” för vuxna, men som i praktiken var rätt så möglig. Läs inte om ni inte har en märklig förkärlek för böcker där väldigt många ord används för att beskriva absolut ingenting av intresse. Feuerzeug beskrev boken som ”nopprig”, och jag håller med helt om det.)

Fantasysommar: Havet under oss

3 Sep

havetunderossGustaf är läkare på ett helt nybyggt, men synnerligen missskött sjukhus. När han upptäcker att någon stjäl från från sjukhusets förråd så försöker han själv spåra tjuven. Det hela slutar med att Gustaf faller ner i ett hissschakt och vaknar vid ett underjordiskt hav. Ett förbipasserande skepp plockar upp honom och Gustaf finner sig snart indragen i ett äventyr han aldrig ens kunnat drömma om.

Jonas Larssons ”Havet under oss” är en fantasybok som doftar äventyrsroman och pirataction. Jag gillar verkligen idén med det underjordiska havet och det är en detaljerad och levande värld som boken handlar om. Bitvis känns språket en aning tungrott, vilket tyvärr inte är helt ovanligt då det gäller fantasyromaner på svenska. Det verkar helt enkelt vara svårt att hitta rätt nivå språkligt utan att språket känns gammalmodigt och högtravande – eller alltför modernt. Det är få som lyckas helt med den saken (och det är även något som en del översättningar lider av).

När det gäller själva berättelsen så tycker jag att Larsson lyckats skapa intressanta karaktärer och en spännande intrig. Slutet känns lite hastigt. Jag hade hoppats att Gustafs gamla och nya liv skulle knytas samman lite mer, att vi skulle få ett avslut som i högre grad innefattade sjukhuset där berättelsen tar sin början. Eller mer interaktion mellan de två världarna i allmänhet.
”Havet under oss” känns i allmänhet lite oavslutad, trots intressant grundidé. Här finns dock förutsättningar för spännande fantasy, så jag hoppas att Jonas Larsson fortsätter att skriva.

Jonas Larsson – Havet under oss (Undrentide, 2014)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 83 andra följare